Det tog nära ett sekel för Uppsala att samla sig till ett beslut om ett konsert- och kongresshus. Det beslut som fattades 14 april i år och som förvisso blev historiskt hade inte precis vuxit fram och mognat i en fruktbar dialog mellan förespråkare och motståndare. I stället blev det ett majoritetsbeslut i kommunfullmäktige - med en betydande och ofta ilsken opposition utanför detta fullmäktige.
Visst var oppositionen många gånger osaklig och högljudd och betedde sig ibland också på ett sätt som överskred det anständigas gräns. Men många var skeptiska till huset och tyckte det var fult, fel placerat och för dyrt.
Dessa kritiker till konserthusprojektet blev under de senaste årens debatt lämnade i sticket av konserthusmajoritetens företrädare. Det är i första hand företrädarna för socialdemokraterna, vänsterpartiet och folkpartiet som skall lastas för detta. Det föreföll som om de var så upptagna av att förankra beslutet i de egna partierna att de inte alls orkade med den externa opinionsbildningen.
Visst förekom det att företrädarna satt i Stadsbiblioteket beredda att diskutera med Uppsalaborna men där blev det ingen dialog. Uppsalaborna letade sig inte dit. Att argumentationen för ett hus borde föras på andra platser, dvs gator, torg och tidningsspalter föll tydligen inte majoriteten in. Stundtals såg det ut som om ja-företrädarna hukade och inte riktigt vågade stå för sin ståndpunkt. Det har fått till följd att skälen för beslutet att bygga huset fortfarande är höljda i dunkel för många Uppsalabor.
Men också företrädarna för musikutövarna och kongressarrangörerna har varit märkligt passiva inför beslutet. En del insändare och debattinlägg i UNT har ju förekommit men någon engagerad opinionsbildning har inte synts till. Var oron så stor att det inte skulle bli något av om man uttalade sig eller vad berodde det svala intresset på?
Det stora ansvaret i sammanhanget bär hur som helst ja-partierna i kommunfullmäktige. De borde ha axlat uppgiften att på ett pedagogiskt och begripligt sätt förklara för Uppsalaborna att konsert- och kongresshuset är en djärv satsning på Uppsalas framtid, en framtid som innebär att kommunens rika kulturliv kompletteras med professionellt utformade lokaler för konserter. Vågade inte japartierna "erkänna" att man byggde ett hus för att musikintresserade skulle kunna höra de stora klassiska kompositörerna i en lokal med god akustik utan att behöva fara till Stockholm - och att detta är ett rättmätigt krav att ställa på en storstad som Uppsala? Och nog borde de ha förmått att måla upp visionen av ett framtida Uppsala där bra lokaler för kulturlivet är en självklarhet.
Obenägenheten att möta väljarna i en dialog om alla argument - utöver de gängse om att huset är viktigt för kongresser och för tillväxten - kan leda till att politikerföraktet spädes på ytterligare.
Nu aviserar japartiernas företrädare att de skall ut i kommunen och prata för det hus som redan är beslutat. Visst, men det är dags att komma nu, skulle jag vilja säga. Det borde ha skett tidigare och man kan bara hoppas att de kritiska Uppsalaborna låter sig övertygas om att konserthuset blir det stora tillskottet, ett hus som kommer att rymma inte bara konserter utan också kongresser och stora evenemang.
Redan nu vet vi ju att Linnés födelse högtidlighålls 2007 liksom den stora körfestivalen, och konserthusbolaget kan ju nu marknadsföra sig och locka konsertarrangörerna. Därmed får kommunen ytterligare attraktionskraft som på sikt leder till att skattekraften ökar och som i sin tur kan tillföra kommunen resurser som kan användas i skolan, vården och omsorgen.
Det borde japartierna informerat om tidigare.