Khamenei vill uppenbarligen ha Ahmadinejad som president också om detta kräver flagrant valfusk och våld mot oppositionella. Detta står helt klart efter det senaste årets händelser.
Men han och andra religiösa ledare har också ett mer överordnat mål, nämligen att regimen ska bestå. Och det är detta som gör att det avtal som träffades i måndags mellan Iran, Turkiet och Brasilien om att låganrikat uran ska skickas från Iran till dessa länder inte utan vidare kan avfärdas som en taktisk manöver.
Tanken är att uran som anrikas i Iran ska anrikas ytterligare i Turkiet och Brasilien och skic-kas tillbaka i en form som kan användas för medicinskt bruk men inte för vapentillverkning. Därmed skulle Irans möjligheter att självt kunna anrika uran för användning i kärnvapen begränsas. Vinsten för Iran skulle vara att sanktionshotet försvinner – och därmed att de styrande får ett bekymmer mindre i sin strävan att behålla kontrollen över landet.
Avtalet påminner om ett avtal som träffades 2009 med Ryssland och Frankrike som mottagare av uran respektive leverantör av uran för medicinskt bruk.
Detta avtal sprack på grund av oenighet inom det iranska ledarskapet. Men avsikten då var densamma som nu och försöket uppmuntrades diskret av USA.
Också det nya avtalet kan spricka lika fort som det skrevs på. Men det finns några omständigheter som kan tala för att chanserna är bättre denna gång. Iran får tydligare garantier för att verkligen få tillbaka uran för medicinskt bruk – något som knappast ökar risken för vapentillverkning.
De styrande i Iran kan uppfatta sanktionshotet som mer överhängande nu än 2009. Och då kan en uppgörelse med ett annat muslimskt land och med ett land som tillhör tredje världen – snarare än med ”imperialistiska västländer” – vara ett sätt att rädda ansiktet.
Både Turkiet – som är allierat med USA genom Nato – och Brasilien strävar aktivt efter att höja sin internationella profil och båda är medlemmar av FN:s säkerhetsråd. Turkiet har ett starkt egenintresse av att förhindra att situationen i närområdet försämras ytterligare och Brasiliens president Lula da Silva är ingen Hugo Chávez utan en seriös politiker som vill att Brasilien ska spela den internationella roll som landets storlek motiverar.
Det finns inga garantier. Men både USA, EU och Ryssland har sagt att avtalet är ett steg i rätt riktning samtidigt som man avvaktar med det slutliga omdömet. All iransk upparbetning kommer inte att avbrytas. Men det iranska ledarskapet måste rimligen inse att man utsätter sig för stora risker om man försöker lura sina motparter.