Det spelar ingen roll hur en fotbollsdomare dömer. Har han väl fattat några impopulära beslut i början av matchen, ett gult kort eller en frispark för mycket, är det kört hela vägen fram till slutsignalen. ”’Vi hatar dig ändå”, kommer fansen på läktarna att skrika åt honom även när han fattar ”rätt” beslut. I bland är den politiska verkligheten slående lik en fotbollsmatch. Fråga bara Fredrik Reinfeldt och de andra partiledarna i alliansen.
Ända sedan de fyra allianspartierna inledde sin andra mandatperiod i regeringsställning har de anklagats för att vara kraftlösa, ofta med rätta. Den förra mandatperiodens reformiver förbyttes i förvaltande. Det parlamentariska läget har så klart påverkat regeringens agerande, men bristen på idéer och reformlusta har likafullt varit tydlig. Vidare har Fredrik Reinfeldt och hans statsrådskolleger anklagats för att inte ha bemött ekonomisk nedgång med tillräckligt offensiv (läs ofinansierad) finanspolitik.
Men när regeringen avslöjade att höstbudgeten blir en expansiv historia uteblev berömmet. Att ange reformutrymmet (utrymmet för ofinansierade satsningar) till oväntat höga 23 miljarder var plötsligt inte att vara ansvarstagande, utan att servera väljarna valfläsk.
På sätt och vis är det också valfläsk det handlar om. Det är ingen slump att denna höstbudget rymmer stora satsningar eller att budgeten för 2014 sannolikt kommer att se likadan ut. Regeringen vill förstås vinna valet och satsar därför extra under andra halvan av mandatperioden. På valdagen är det få väljare som minns de första årens insatser.
Från vänsterhåll har det också knorrats om varifrån alliansen har hämtat sin inspiration. Aftonbladets ledarsida har beskrivit höstbudgetens fokus som regeringens sätt att knäcka oppositionen genom att stjäla Socialdemokraternas hjärtefrågor. Men om en reform gör skillnad, spelar det någon roll när den genomförs, av vem och varför?
De satsningar som hittills har aviserats är sådana som Sverige är i stort behov av. Att de sedan borde ha genomförts allra senast i förrgår är en annan femma. De tre huvudpjäserna, som vi känner till än så länge, infrastruktur, forskning och utbildning, och sänkt bolagsskatt kommer på var sitt sätt att gynna svensk ekonomi.
Mest efterlängtad är satsningen på infrastrukturen. Anslagen till Trafikverket för underhåll höjs med 1,7 miljarder årligen. Längre fram planeras även en ny järnväg mellan Linköping och Stockholm via Nyköping samt dubbelspår på sträckan Borås-Göteborg. Sträckan mellan Uppsala och Stockholm pekas också ut som extra angelägen vad det gäller underhållsåtgärder. Detta ger inte bara nöjdare pendlare, utan även ekonomiska vinster. De ständiga förseningarna till följd av ett eftersatt järnvägsnät kostar både företag och privatpersoner stora pengar.
Sänkningen av bolagsskatten är i sin tur ett sätt att få företag att behålla sina kontor i Sverige. Denna skattebas är så pass rörlig att skattenivån i andra länder påverkar den svenska. I en situation där bolagsskatten är lägre i närliggande länder kan det därför vara motiverat med en svensk sänkning. Även resurserna till forskning syftar till att stärka svensk ekonomis konkurrenskraft. Det renodlade utbildningsbenet i budgeten handlar i sin tur om att få fart på lärlingsutbildningar, vuxen- och yrkesutbildning.
Satsningarna på infrastruktur och forskning och sänkningen av bolagsskatten kommer förhoppningsvis att stärka svensk ekonomi på lång sikt, men inte göra ett direkt avtryck i våra plånböcker. Valfläsket har således inte anrättats enligt gängse recept. Det framgår tydligt om man jämför med hur tidigare statsministern Göran Persson (S) har agerat i tidigare valrörelser.
I slutskedet av valrörelsen 1998 lovade han att införa en maxtaxa i förskolan, något som var lika oväntat som oförankrat hos hans ministerkolleger. Persson själv har efteråt tydligt påpekat att han anser att maxtaxan påverkade valresultatet och att detta också var syftet. Inför valet 2002 utlovades höjda barnbidrag, också det farligt nära vad som brukar benämnas valfläsk.
Men maxtaxan handlade inte bara om att vinna valet. Det fanns även starka principiella skäl bakom dess införande. Detsamma går att säga om andra ”plånboksfrågor” som dyker upp i valtider – och förstås om det miljardregn som regeringen nu bjuder på.
Om man inser att viktigaste inte är av vem, när eller varför viktiga reformer genomförs, då kan till och med höstens valfläsk vara riktigt välsmakande.