Är det inte dags att lämna ja- och nej-debatten?
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Håkan Jacobson
ledarskribent
I förra veckan kom den äntligen i pocket. "Fördrag om upprättande av en konstitution för Europa" (SNS Förlag) är den fullständiga och något otympliga titeln.
Ärligt talat, den kommer knappast bli en kioskvältare i stil med Nesser eller Mankell. Diskussioner kring grundlagsfrågor tillhör knappast vanligheten i landets fikarum. Hur många människor
vet exempelvis om att hälften av paragraferna i den svenska regeringsformen har ändrats sedan den trädde i kraft för trettio år sedan?
Men visst, en hel del människor — till exempel jag — engagerar sig ändå i grundlagsfrågor. Det handlar trots allt om demokratins spelregler, hur vi bygger spelplanen så att vi kan komma överens på bästa sätt. Inom EU har nu alla 25 medlemsländer att ta ställning till ett helt nytt förslag till konstitution, som ska ersätta det blott sex år gamla Nicefördraget.
Tyvärr talas det väldigt lite om vad detta faktiskt innebär, i form av vem som får makt och över vad. Allt vad svensk EU-debatt heter tycks ständigt fastna i ja eller nej. Ska vi ha folkomröstning om det nya fördraget — ja eller nej? Och följdfrågan blir naturligtvis: ska vi acceptera det nya fördraget — ja eller nej?
Dessa frågor stod dock inte i fokus på det två timmar långa seminarium som SNS ordnade i samband med bokens lansering. Tiden ägnades i stället åt att bena ut vad förslaget till ny konstitution innebär och hur det skiljer sig från EU:s nuvarande regelverk.
En av de viktigaste bitarna handlar förstås om hur maktbalansen mellan medlemsstaterna och EU förändras.
EU-motståndare försöker framställa det nya fördraget som ett drastiskt steg mot ökad överstatlighet och att EU därmed är på väg att förvandlas till en superstat.
Det är helt enkelt fel. Hans Hegeland, en av Sveriges främsta experter på det nya EU-fördraget, konstaterade vid seminariet att "huvuddelen av artiklarna är i grunden oförändrade". Juristen Carl-Fredrik Bergström vid Svenska institutet för europapolitiska studier menade att förslaget i huvudsak är att betrakta som en beskrivning av det EU som redan existerar. Även om det sker vissa förändringar blir helhetsintrycket att det nya fördraget inte innebär "något stort skifte".
Men allt förblir förstås inte vid det gamla. Europeiska rådet, EU:s högsta beslutande organ bestående av stats- och regeringscheferna, får en egen ordförande som väljs på två och ett halvt år, till skillnad från nu då posten roterar mellan länderna på halvårsbasis. Den svenska riksdagens roll stärks eftersom de nationella parlamenten får makt att granska att EU följer den s k subsidiaritetsprincipen — att beslut fattas så nära medborgarna som möjligt.
Det som orsakar mest rabalder är dock att beslutsordningen inom det område som kallas rättsliga och inrikes frågor förändras. Här kommer huvuddelen av besluten att fattas med kvalificerad majoritet, till skillnad från tidigare då det krävdes enhällighet.
En viss förskjutning i överstatlig riktning, alltså. Men man ska komma ihåg två saker. Först och främst måste gemensamma problem också lösas gemensamt. I takt med att exempelvis brottsligheten rör sig över nationsgränserna måste också polis och rättsväsende i medlemsländerna förbättra sitt samarbete. Då duger det inte att EU är handlingsförlamat.
Dessutom bör man minnas att EU har utvidgats från 15 till 25 medlemsstater, som inom kort kan bli ännu fler. Förut krävdes enhällighet bland 15 länder för att kunna fatta beslut. Nu krävs att minst 55 procent av länderna — dvs 14 länder — som representerar minst 65 procent av hela EU:s befolkning kommer överens för att något ska hända. Med tanke på att EU alltid har byggt på förhandlingar och kompromisser är det dessutom knappast troligt att ett enskilt land kommer att bli överkört av de andra.
Allt detta står att läsa i pocketboken. Nog vore det trevligt om debatten kring grundlagen kunde handla om innehållet i den, i stället för sidospåret om Sverige för tredje gången på ett decennium ska hålla en rådgivande folkomröstning om EU-medlemskapet.