Hägglund lär behöva detta stöd framöver. Partiet måste förändras. Ett otydligt politiskt budskap i kombination med interna motsättningar har resulterat i ett allt svagare väljarstöd. Kristdemokraterna riskerar att hamna under fyraprocentspärren i valet 2014.
Oron var påtaglig bland kristdemokraterna under rikstinget. Det talades om vikten av försoning och behovet att leva upp till de egna idealen efter en sorglig och klandervärd process. Något som även partiets nestor Alf Svensson slog fast i en debattartikel i Dagens Nyheter (26/1). ”Käbblets tid måste nu vara förbi” konstaterade Svensson och beklagade djupt ”att det kastats simpla och nedsättande omdömen mellan grupper av kristdemokrater, och att en del låtit sig utnyttjas för sensationsmakeri”. Innan riktstinget framhöll även Göran Hägglund och Mats Odell att de interna bråken måste upphöra. Men det är naturligtvis lättare sagt än gjort, i synnerhet som de båda politikerna bidragit till att låta stämningen i partiet bli så infekterad som den är.
Kritiken mot Hägglunds ledarstil och den allmänborgerliga, mer socialliberala politik som han står för kommer inte att tystna. Under en tid kanske motståndarna väljer att bida sin tid, men kampen om makten inom partiet kommer att fortsätta. Sprickorna i partiet är djupa. Striden om ordförandeskapet har i grund och botten handlat om vilka ideal som ska styra det politiska budskapet. Om Göran Hägglund framöver ska lyckas att hålla motståndet på lagom nivå måste han byta ledarstil. I går sade Hägglund att han tagit åt sig av kritiken mot honom. Att han ska bli bättre på det interna arbetet genom att lyssna på fler kristdemokratiska politiker och låta distriktsordförandena få en starkare roll. Men det räcker inte bara att lyssna och inkludera kritikerna i samtalet.
Hägglund måste också skaffa sig hårdare nypor både i partiet och alliansen. Det politiska budskapet måste bli tydligare och kompromissviljan mindre. Ett budskap av högerkristet amerikanskt snitt, som hans motståndare önskar, vinner inga väljare här i Sverige. Vägen framåt måste vara att klart ta ställning för allmänborgerliga ideal som många väljare sympatiserar med – men som Uppsalas moralkonservativa kristdemokrater inte lär uppskatta i lika hög grad.