Är inflationen för låg?
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Det är ett par decennier sedan nu och att denna period börjar falla i glömska illustreras på ett nästan övertydligt sätt i en artikel på DN Debatt, skriven av ledande företrädare för Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) — och med udden riktad mot Riksbanken.
Kritiken gäller det faktum att Riksbanken misslyckats, totalt och skändligen, med att klara inflationsmålet — men inte i så måtto att inflationen galopperat i väg, utan tvärtom på grund av att den inte blivit tillräckligt hög.
Riksbankens inflationsmål är sedan många år fixerat till två procent, med en tillåten avvikelse på en procentenhet uppåt och nedåt. Inflationen kan under ett år alltså ligga i intervallet 1—3 procent. Som årsgenomsnitt för 2004 kommer inflationen inte att bli mer än 0,5 procent, skriver de tre.
Ett "misslyckande" fastslår de tre strängt, och hävdar att detta innebär att vi har 50 000—70 000 fler arbetslösa än vad som krävs för att hålla ekonomin i jämvikt. Penningpolitiken har varit för stram,hävdar de.
Men som de tre själva är inne på är ju inte penningpolitiken med räntenivån den enda faktorn av intresse i sammanhanget. Produktivitetsökningen i ekonomin har blivit starkare än väntat. Det innebär att varje anställd i genomsnitt producerat mer, vilket i och för sig är positivt — men en bieffekt är att det i varje fall på kort sikt behövs färre nyanställningar för att möta en stigande efterfrågan, vilket innebär en fördröjning innan arbetslösheten börjar sjunka.
Dessutom och samtidigt har utbudet av arbetskraft ökat mer än väntat. Det leder ofrånkomligen till att den öppna arbetslösheten ökar, i varje fall på kort sikt.
Om än viktig är penningpolitiken inte den enda, och inte ens den främsta, faktorn som långsiktigt påverkar ekonomins funktionssätt. Vill man få ekonomin att fungera bättre och suga upp mer av arbetskraften är det viktigare med strukturreformer än med ränteändringar. Och hög inflation är sannerligen ingen hjälp, tvärtom.