På ett taktiskt plan går det att förstå folkpartiets agerande. Skattesänkningslöften vinner inga val. Fråga Bo Lundgren.
Moderaterna lärde sig läxan och har under Fredrik Reinfeldt gjort en rejäl omsvängning i skattepolitiken. Några drastiska sänkningar är inte att vänta ens om en moderat intar finansdepartementet 2006.
När nu socialdemokraterna talar om höjda skatter — rejält höjda skatter — är det förstås lättare att bara säga stopp än att tala om behovet av sänkningar. Redan 2002 tonade bilden av det ansvarsfulla folkpartiet fram när vallöften för 11 miljarder drogs tillbaka bara några dagar före valet.
Eftersom skattesänkningar i Sverige automatiskt stämplas som oansvariga kan ett parti som vill framstå som ansvarsfullt av taktiska skäl nöja sig med att säga stopp för ytterligare höjningar.
Låt gå för det. Ett maktskifte 2006 behöver inte innebära någon omedelbar sänkning av skattetrycket. Men hur ser folkpartiets politiska vision ut på lite längre sikt?
Här finns anledning till oro. Lars Leijonborg talar nämligen inte om ett kortsiktigt skattestopp och en långsiktig sänkning av det totala skattetrycket. "Vi tror att det här ger en mer realistisk bild långsiktigt av vad vi vill åstadkomma", säger partiledaren och framför samtidigt att partiet är berett att acceptera ett skattetryck som ligger mycket högt.
Vad som är högt eller inte går naturligtvis att diskutera. Men Sverige har inte bara höga skatter — vi har de högsta i världen. Det är inte bara ett problem för att det hämmar de välståndsskapande krafterna, som Bertil Ohlin uttryckte saken, utan för att det begränsar individens handlingsfrihet.
För en socialdemokrat betyder det sistnämnda inte ett dugg. Så länge företagen och jobben inte försvinner kan skatterna i princip bli hur höga som helst.
Men för den som gör anspråk på att vara liberal måste den enskilda människans möjligheter att själv forma sin framtid komma i första rummet. Det går inte att alltid ha de offentliga välfärdssystemen för ögonen.
Inom ramen för nuvarande skattetryck går det att utforma skattesystemet så att det gör mindre skada i ekonomin, vilket exempelvis förra veckans förslag från SNS konjunkturråd visade. Sådana åtgärder kan en borgerlig regering vidta redan dag ett efter en valseger 2006.
Men när det fyra år senare åter är dags att möta väljarna bör den statliga kakan vara mindre och enskilda människors fria val spela större roll än i dag.
Folkpartiet behöver, lika lite som moderaterna, gå till val på ett rabiat skattesänkningsprogram. Ett långsiktigt mål om att Sverige ska komma ner till ungefär samma nivå som omvärlden vore dock mera rimligt än att bara säga att det nu får vara stopp för fortsatta höjningar.
Håkan Jacobson
Ledarskribent
Ledarskribent