Tre terminer av Fritjof Nilsson Piraten har beskrivits både som den klassiska Lundaromanen och som en klassisk bildnings- och kärleksroman. Man kan förstå att det kanske inte blev så väldigt mycket plats för just studier, men så var den tidens förutsättningar också annorlunda än dagens.
När Stefan Löfven vid SSU-kongressen nyligen lovade att arbeta för ett treterminssystem så var en bärande tanke tvärtom att utbildningstiden skulle utnyttjas effektivare.
Om studenterna läser också under sommaren så blir de rimligtvis klara tidigare och kommer ut i arbetslivet snabbare. Det kan i sin tur vara positivt både för statens skatteinkomster och för den enskildes pension längre fram i tiden.
Andra positiva effekter skulle vara att studenternas försörjning under sommaren skulle underlättas och att trycket på studenterna att söka sommarjobb skulle minska – till nytta för andra ungdomsgrupper. Dessutom kan man tänka sig att redan yrkesverksamma får nya möjligheter till vidareutbildning.
Så varför har vi inte redan ett sådant system? Förslaget är ju inte ens nytt. Folkpartiet lade fram det tillsammans med SACO:s studentråd redan 2004 och både Centern och Miljöpartiet, liksom Moderata ungdomsförbundet, har visat intresse.
En förklaring är förstås vanlig tröghet. De flesta, både studenter och lärare, är vana vid ett långt sommaruppehåll och inom den vanliga skolans värld betraktas nog fortfarande sommarlovet som viktigt. Då blir det svårare att få gehör för en förändring på högskolenivå.
Men det finns förstås också ett antal mer påtagliga skäl. Skeptiska röster från Uppsala universitet har påpekat att det kommer att bli ett stort problem att få fram lärare, administrativ personal och extra resurser av annat slag.
De 30 miljoner som Stefan Löfven talade om skulle kanske räcka till en sommartermin vid en fakultet i Uppsala. Men kvaliteten i sommarterminskurserna måste garanteras överallt.
Anställningsvillkoren för lärare och forskare måste delvis definieras om och studiemedelssystemet och socialförsäkringarna ses över – det bör i och för sig ske helt oavsett antalet terminer, men blir ännu viktigare om ett treterminssystem införs. Och en viktig principfråga måste få ett tydligt svar: är treterminssystemet obligatoriskt eller inte?
Av allt att döma tänker sig de flesta som talar för reformen en frivilliglinje – åtminstone i början. Den som vill kan få fler studieveckor per år och först i ett senare skede kan det bli så att sommarkurser blir det normala. Och utbildningarna blir inte längre totalt sett, utan mer koncentrerade i tiden.
Det finns goda skäl att ta de första stegen mot ett treterminssystem. Men det måste också finnas utrymme för flexibilitet. Genomströmning i rask takt är inte det enda viktiga – lika lite nu som på Piratens tid.