Är vår rädsla för Ryssland rationell?
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Trots att det nu gått två sekel sedan Sverige senast var inbegripet i väpnad konflikt med Ryssland betraktas landet fortfarande som ett hot i både Sverige och västvärlden. För två månader sedan manade Folkpartiets partiledare Jan Björklund till upprustning av det svenska försvaret med hänvisning till hotet från Ryssland, och varje uttalade av Dmitrij Medvedev i frågor som rör ryskt militärväsen, senast om en resursförstärkning av försvaret, ses det i västliga medier som ett led i en oroande utveckling.
Jag tror att det finns en dynamik värd att uppmärksamma mellan de kategorier vi använder för att beskriva Ryssland och den säkerhetspolitiska utvecklingen. Vi som forskar om säkerhetspolitik pratar ibland om "säkerhetisering" - den process varvid en fråga går från att vara en del av ett lands normala politik, till att ses som ett mer akut hot mot landets intressen eller rent av dess existens. Inte enbart militära frågor, utan många andra politikområden som klimat och ekonomi, kan vara högst påtagliga säkerhetshot.
Omvänt är inte militära frågor alltid säkerhetsfrågor. Att det står hundra stridsvagnar vid en landgräns utgör inte nödvändigtvis ett existentiellt hot endast för att de är stridsvagnar, och när den ryska armén får nya resurser för att modernisera sin kärnvapenarsenal behöver det i sig inte innebära ett hot även om det går emot våra politiska intressen. Däremot kan den sociala konstruktionen av kunskap, i det här fallet kunskap om vad som utgör ett hot, påverka konstruktionen av den sociala verkligheten.
Om vi har en förutfattad mening, en teori, om vad som utgör ett hot, tenderar våra handlingar att skapa just den verklighet som teorin egentligen bara var tänkt att beskriva. Västs relation med Ryssland, och därigenom såväl vårt som Rysslands säkerhetspolitiska agerande, bestäms helt enkelt av de ord i vilka vi klär den verklighet som vi sedan ska förhålla oss till. Den rädsla som ligger till grund för att betrakta något som ett hot behöver inte vara rationell, men om vi fortsätter att definiera vårt förhållande till Ryssland i dessa termer kanske det i sig självt driver utvecklingen i en onödigt antagonistisk riktning.
De sfärer i samhället som har störst inflytande över vårt gemensamma perspektiv på de politiska tingens natur är medierna och våra folkvalda ledare. Man kan ställa sig frågan huruvida dessa makthavare utövar detta privilegium på ett ansvarsfullt sätt.