I Syrien, samtidigt, har över tusen människor dödats av diktaturens säkerhetsstyrkor, och blodsutgjutelsen visar inga tecken på att upphöra. Regimen verkar långsamt förlora fotfästet, men ingen enad opposition finns som kan träda i dess ställe, allt medan den redan bräckliga ekonomin skär samman.
Även i Bahrain är läget mörkt. Sedan den saudiskledda invasionen i mitten av mars råder rena skräckstämningen i landet. Pärlstatyn i Manama, det nationalmonument i vars skugga demonstranterna samlades, har sprängts med dynamit. Den sunnitiska armén angriper shiamuslimska religiösa processioner, medan säkerhetspolisen bedriver klappjakt på oppositionsledare, fria journalister och människorättsaktivister.
Situationen i inbördeskrigets Libyen förblir lika dyster som tidigare: delat mellan öst och väst, med utländskt flygvapen som patrullerar skyarna.
Svenska medier bär en del av ansvaret för den förvåning många här verkar känna inför att den arabiska våren övergår i vinter. Man har alltför ofta gjort sig till ett okritiskt språkrör för unga oppositionsröster, bloggare och journalister, som andats en smittande men inte alltid välförankrad optimism. Det bär emot att höra stabilitetsargumentet missbrukas som försvar för de despoter som plundrar Mellanösterns länder — men det hade varit viktigt att rapportera också om revolutionernas risker, och svårigheten i att översätta ett lands erfarenheter till nästa.
Att exempelvis krisen i Jemen skulle få ett lyckligt slut var aldrig sannolikt.
Tunisien och Egypten kunde bägge ta sig helskinnade ur presidentens fall, tack vare relativt solida statliga och militära institutioner, men i Jemen finns inget av detta. Det är ett sönderfallande land, som i redan flera år stått på randen till kollaps. Ännu kan ett sammanbrott avvärjas, och kanske till och med en demokratisk utveckling inledas. Men ju längre det dröjer innan en legitim president utses, desto snabbare tynar hoppet om en fredlig framtid bort.
Den tunisiska revolutionen sådde fröet till upproret mot Saleh, men resultatet blev ett annat i jemenitisk jord. Samma problem upprepas nu i land efter land.
I de flesta av de arabiska staterna hade seriösa men stegvisa reformprogram varit att föredra framför dagens revolutionära omvälvningar, som riskerar att överväldiga både stat och samhälle. Men det är diktatorerna själva som drivit fram dagens kriser: genom att vägra fredlig reform, gjorde de revolutionen oundviklig.
Och den arabiska revolutionens viktigaste resultat låter sig knappast mätas i ett enda land. Reformlöften hörs nu också från de mest förstenade diktaturerna — i exempelvis Algeriet har ett nittonårigt undantagstillstånd hävts — och för första gången tycks regeringarna frukta folken.
Redan det är början på en ny era.