Arbete bästa lösningen
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Det är innebörden av de siffror som presenterades vid ett riksdagsseminarium tidigare i veckan. För tre decennier sedan levde drygt tio procent av befolkningen heltid på någon form av bidrag, men i dag har siffran stigit till en femtedel av den vuxna befolkningen. För att försörjningsbördan inte ska bli ännu tyngre i framtiden, med en allt äldre befolkning, menade utredaren att andelen bidragsberoende måste minska med minst en tredjedel.
Trots att statistiken är uppseendeväckande, är den knappast förvånande. Det är inte första gången liknande larmrapporter presenteras. Säkert kommer det heller inte att vara sista gången som uppgifter av det här slaget möts med en axelryckning, i bästa fall ett förfärat utrop, av regeringspartiet.
Det grundläggande problemet är nämligen, som så ofta annars när det handlar om svensk ekonomi, att vi arbetar för lite. Produktiviteten inom industrin är internationellt sett mycket hög men det hjälper föga när sysselsättningen är låg. Och det är den ekonomiska politik som huvudsakligen utformats av socialdemokraterna som bär skulden.
I stället för att satsa på en politik som gynnar företagande och som gör det enklare och billigare att anställa, har partiet hårdnackat fortsatt att försöka kommendera fram jobb, och blint litat till tillverkningsindustrins möjlighet att lyfta landet ekonomiskt.
Nu har förstås politiken förändrats under de senaste decennierna, men oftast först sedan de gamla attityderna har blivit helt omöjliga. Det har då mer handlat om att lappa och laga något som redan är omodernt, än om att lansera en helt ny modell.
För en ny inriktning, bättre anpassad för dagens situation, behövs tydligen ett maktskifte. Det är nog för mycket begärt att socialdemokraterna skulle acceptera en sådan prestigeförlust som ett underkännande av trettio års arbetsmarknadspolitik skulle innebära.
En nyordning behöver däremot inte innebära slutet för vårt välfärdssamhälle, som det ibland kan låta från vänsterhåll. Bidragsberoendet och den låga sysselsättningen är heller inte en naturlig följd av en generös generell välfärd. Andra välfärdsstater i Europa brottas inte med samma problem som Sverige.
Det är alltså inte välfärden som sådan, som leder till problem, utan snarare hur de svenska systemen organiseras.
Samma utredare som presenterade bidragsstatistiken tycker till exempel att vi kan ta lärdom av Tyskland, i varje fall vad det gäller sjukförsäkringar. Där samarbetar de olika försäkringskassorna med företagshälsovården, vilket delvis kan förklara den låga tyska sjukfrånvaron.
Det enskilt viktigaste är att höja sysselsättningsgraden. Det finns säkert en uppsjö av finurliga lösningar som kan nagga försäkringskostnaderna i kanten, men utan en långsiktigt lägre arbetslöshet kommer de höga bidragstalen och den tunga försörjningsbördan att bestå. Och en långsiktigt högre sysselsättning skapas inte av vackra ord och storstilade Ams-projekt, utan av en konsekvent politik som stimulerar nyföretagande och belönar de som vill arbeta.