Sambandet mellan arbete och välfärd var länge självklart för alla. I dag riskerar den som tar upp ämnet att beskyllas för oginhet, förakt för de svaga eller något annat i samma stil. "Unket" är det omdöme som används av vänsterpartiets partisekreterare om de förslag för att stimulera arbete som Lars Leijonborg (fp) lade fram i en debattartikel i Dagens Nyheter i går.
Ändå sade Leijonborg inte något annat än det som nästan alla ändå vet. Arbetslinjen har urholkats dramatiskt i Sverige under senare tid. Antalet svenskar som i dag lever på bidrag i en eller annan form är enligt aktuella siffror så stort som en miljon och tycks variera mycket lite med konjunkturen.
En rad politiska förslag syftar till förändringar som skulle driva processen ännu längre åt fel håll. En minskning av normalarbetstiden från 40 till 35 timmar i veckan skulle enligt Konjunkturinstitutet ge nio procents lägre BNP år 2020 jämfört med om ingen sådan minskning sker. Under samma tid vet vi att kraven på åldringsvården, sjukvården m m kommer att växa starkt eftersom antalet äldre ökar.
I Tyskland, där flera stora fack och företag tidigare förhandlat fram 35-timmarsvecka med oförändrad lön, går man nu åt andra hållet. Normalarbetstiden ökar efter överenskommelser mellan parterna åter till 40 timmar. Samma debatt förs i Frankrike. I båda fallen handlar det om att förhindra en fortsatt urholkning av välfärdens ekonomiska bas.
Just den problematiken har vi alltså inte i Sverige i dag. Men problem har vi i alla fall. Tröskeln till arbetsmarknaden är hög, den som förlorat ett arbete har ofta svårt att få ett nytt och många unga har svårt att få fotfäste på arbetsmarknaden. Den som vill starta ett nytt företag möts av en mängd svårigheter. Långa vårdköer håller människor borta från arbetslivet i onödan. Skattesystemet gör att arbete ibland lönar sig sämre än bidrag - trots att de allra flesta säkert spontant tycker att det borde vara tvärtom.
Det mest originella i Leijonborgs artikel är förslaget att den som vill ta ut sin femte semestervecka eller inarbetad semestertid i pengar ska få rätt att göra detta. Det handlar alltså inte om att den som behöver sin semester ska hindras från att ta ut den, utan om att den enskilde ska kunna välja efter egna behov och förutsättningar.
Visst kan den som vill eller prioriterar annorlunda motsätta sig både detta och andra förslag. Men då måste man visa att man förstår konsekvenserna.
Som Leijonborg formulerar saken så är det omöjligt att välja maximal standard och minimal arbetstid. Vill vi behålla en generös välfärdspolitik så måste vi gemensamt skapa resurserna.