I juni var allt frid och fröjd i svensk ekonomi. Tillväxten hade mattats av något efter den kraftiga studsen uppåt efter finanskrisen 2008–2009, men vi såg ut att gå mot en lång stabil uppgång med kraftigt överskott i statsfinanserna och en betydligt lägre arbetslöshet, kanske ned mot fem procent 2014–2015.
I juni kom också Arbetsförmedlingen med sin långtidsprognos för 2011 och 2012. Arbetsgivare i hela Sverige hade intervjuats under våren. Hälften planerade att anställa under perioden, hälften att ha kvar samma bemanning. Ett rekordartat antal nya platser anmäldes under våren. I Uppsala län var läget ännu ljusare. Här skulle 6 000 nya jobb skapas i år och nästa år. Arbetskraften skulle också växa kraftigt, med inflyttning och stora barnkullar, men vi skulle ändå kunna inleda 2013 med en arbetslöshet på fyra procent i länet.
Det var då det. Nu har som bekant skuldkrisen i USA och Europa gjort att förväntningarna om fortsatt tillväxt 2012 skrumpnat ihop vecka för vecka. Och förhoppningarna om en statsbudget med överskott nästa år bygger på just förhoppningar. Det får inte bli värre. Nu måste politikerna i USA och EU lösa detta.
I väntan på en eventuell lösning är det inte bara finansmarknaden som håller andan. Varje köpbeslut av ett hushåll och varje anställning på ett företag prövas noga. Minsta tvekan om de långsiktiga förutsättningarna, och det är bättre att avvakta. Avvaktan leder till att hjulen slutar rulla, att ekonomin stannar av.
”Vi ska försvara och stärka sysselsättningsuppgången”, sade finansminister Anders Borg (M) 5 juli. Redan då hade en viss avvaktan märkts i hushållens konsumtion, vilket framför allt slagit mot detaljhandeln. Två månader senare förbereder Borg en höstbudget tydligt inriktad på försvar av uppgången. Om situationen förvärras ytterligare handlar det snarare om att förhindra en nedgång på arbetsmarknaden.
I denna vecka inleder Arbetsförmedlingen en ny intervjurunda med landets arbetsgivare. Så småningom, i början av december, ska detta resultera i en ny långtidsprognos som troligtvis kommer att se helt annorlunda ut.
Målet om full sysselsättning, traditionellt ett socialdemokratiskt mål men som nu också satts upp av Alliansregeringen, ligger därmed allt längre bort i tiden. Redan nu, i höstbudgeten om en dryg vecka, kommer regeringen att satsa på jobbskapande åtgärder, som infrastrukturbyggen och sänkt restaurangmoms. Om det ekonomiska läget skulle förvärras kan vi förvänta oss mer av expansiv politik.
Sverige hade just börjat känna av de problem på arbetsmarknaden som kännetecknar en högkonjunktur. Senast, för fyra år sedan, gav Svenskt Näringsliv sin rapport om det ekonomiska läget (i juni 2007) titeln Flaskhalsar. Det handlar alltså om arbetskraftsbrist i en lång rad branscher. Under 2010-talet tillkommer dessutom ett stort arbetskraftsbehov i den offentliga sektorn till följd av pensionsavgångar.
Det är långt ifrån säkert att detta löser sig bara för att fler blir arbetslösa. Liksom tidigare finns det fyra grupper som tenderar att ha svårt att få jobb oavsett konjunktur: utrikes födda, ungdomar som saknar fullständig gymnasieutbildning, sökande som varit arbetslösa under lång tid och personer med funktionsnedsättning.
Regeringens åtgärder mot detta är bland annat en förbättrad introduktion för nyanlända flyktingar (som tidigare får kontakt med Arbetsförmedlingen) och en ny gymnasieskola (med yrkesinriktade utbildningar). För de långtidsarbetslösa återstår den hårt kritiserade jobb- och utvecklingsgarantin (i synnerhet dess tredje fas), en åtgärd som ändå gett en del jobb och fått omväxlande lågt och godkänt betyg av deltagarna. En liten grupp på arbetsmarknaden har mycket svårt att få jobb oavsett regering, och oavsett namn på den åtgärd som används när ingenting annat fungerar.
Men åtgärder som dessa tar tid innan de får effekt. Det mesta talar för ett fortsatt stort arbetskraftsbehov som troligen måste lösas med hjälp av arbetskraftsinvandring. Drömmen om den perfekta matchningen och om full sysselsättning kommer att förbli en dröm, oavsett vad som händer i höst.