Det råder nu inget tvivel om att Sverige går in en period när arbetslösheten ökar. Arbetsförmedlingens långtidsprognos i onsdags infriade de alla förväntningar som kommer sig av fortsatt eurokris och varsel i exportföretagen. Alliansregeringen får förbereda sig på ännu en valrörelse med formuleringar om att det ser ganska hyfsat ut ändå, trots de bistra omständigheterna.
Det finns flera goda ursäkter för att regeringen inte få bukt med arbetslösheten. Krisen är en, de stora ungdomskullarna som föddes under babyboomen 1989–1992 och nu söker arbete en annan. Det kommer ändå att vara mer befogat att tala om massarbetslöshet framöver då arbetslösheten stiger till närmare 420 000 personer, eller 8,5 procent av arbetskraften. Det är fortfarande långt till Greklands och Spaniens 26 procent, men mer än i till exempel Tyskland.
Det finns mycket få ljuspunkter i långtidsprognosen, som sträcker sig till och med 2014 och baserar sig på intervjuer med 12 000 privata arbetsgivare och samtliga kommuner och landsting. De allra flesta räknar med fortsatt svag efterfrågan och kommer därför att rekrytera färre medarbetare under kommande år. Industrijobben kommer att bli 30 000 färre i Sverige i år och 2013. Risken är också att dessa inte kommer tillbaka vid en eventuell konjunkturuppgång, åtminstone inte i samma omfattning.
Lågkonjunkturen har nu fem år på nacken, oräknat den korrigerande rekyl som följde på finanskrisen 2008–2009. Det är allvarligt att det inte vänder med jobben förrän tidigast 2015. Det är allvarligt för den grupp som står långt från arbetsmarknaden, som sökande med utländsk bakgrund, funktionshindrade och som saknar fullständiga gymnasiebetyg. En del av de nämnda babyboomsungdomarna har ännu inte fått sin första anställning, och risken är påtaglig för att det kommer att dröja ytterligare.
Till gruppen som har det svårast på arbetsmarknaden räknas också äldre, 55–64 år. Sammanlagt i dessa grupper kommer antalet arbetslösa att öka från 235 000 i oktober till 265 000 i slutet av 2013, enligt prognosen.
Regeringen har lagt en budget som ska stimulera nya jobb, och parallellt satsar man på åtgärder för långtidsarbetslösa unga, genom ökat antal utbildnings- och praktikplatser och det ungdomspaket på åtta miljarder kronor som ska skapa sysselsättning under den kommande fyraårsperioden. Dessutom hoppas man på en uppgörelse med arbetsmarknadens parter om särskilda anställningsformer för unga, jobb i kombination med utbildning. Jobbpakten ska kunna vara på plats 2013.
Det kommer ändå inte att räcka. Regeringen har sedan valet 2010 arbetat med devisen ”snart vänder det”. Planen var att övervintra och bygga upp det nya utbildningssystemet och sedan öka reformtakten när skatteintäkterna började strömma in igen. Men när det inte vänder måste man byta strategi. En förlorad generation av unga blir i längden mycket kostsamt för landet. De behöver utbildning, sysselsättning och framtidshopp.
Under 2013 kommer männen att drabbas hårdare av arbetslöshet än kvinnorna, en följd av nedgången för industrin. Men i nästa steg kommer de kvinnodominerade branscherna, som vård, skola och omsorg, också att känna av de bistra tiderna. Då behövs en beredskap för att öka statsbidragen till kommunerna igen. Krisen är inte slut, den har bara börjat.
En svensk regering kan inte fortsätta hoppas på att det ska ordna sig för Grekland, att hela EU ska visa hög tillväxt och börja efterfråga våra varor, att det ska bli som förr helt enkelt. I stället behövs ökat fokus på den nya ekonomin, på tillväxtmarknader och innovationer, samtidigt som man håller ihop landet och inte lämnar ännu fler utanför.
Välfungerande trygghetssystem, en rörlig krispolitik och en bättre fungerande skola är nödvändiga ingredienser om alliansregeringen ska bli omvald 2014. Någon draghjälp av nya jobb lär man inte få den här gången heller.