Vid 01.15 på valnatten var mandatställningen 35–33 mellan de två blocken, i Alliansens favör. Precis som i riksdagsvalet skapade Sverigedemokraterna då en oklar situation med sina tre mandat. Erik Weiman (M), landstingsstyrelsens ordförande, gav i Radio Uppland beskedet att han aldrig skulle förlita sig på stöd av ett främlingsfientligt parti.
Förvirringen var vid den här tiden stor, både i majoriteten och i den rödgröna oppositionen. Man visste helt enkelt vad man hade att förhålla sig till då Sverigedemokraterna faktiskt saknar ett landstingspolitiskt program. Och det är fortfarande höljt i dunkel vad de tre nya ledamöterna ska göra i den nya fullmäktigeförsamlingen. Några landstingsfrågor med koppling till ”invandringspolitik” är till exempel svåra att se.
Nu slipper Erik Weiman av allt att döma att göra Fredrik Reinfeldts jobb, att pröva en breddning av den politiska majoriteten.
Men majoriteten hängde endast på ett fåtal röster i någon av valkretsarna. Sett till antalet röster var faktiskt Alliansen i större minoritet i Uppsalalandstinget jämfört med riksdagen. Totalt röstade 49,2 procent på Alliansen i landstinget, mot 49,7 procent på de rödgröna och SD tillsammans. I riksdagsvalet blev röstsiffrorna 49,3 procent mot 49,4.
Den dramatiska vändningen av valresultatet är bra för landstinget i Uppsala. Det är bra för vårdvalet och bra för det reformarbete som inletts, men långt ifrån avslutats.
Landstinget dras också med en osäker ekonomi som skulle riskera att gå åt fel håll med ett otydligt valresultat.
Om valresultatet står sig kan invånarna i Uppsala län nu se fram mot fyra år med relativ arbetsro i landstinget. Lättnaden över detta är stor. Det får räcka med bekymren på riksplanet.