När 2000-talets arenafeber drog över landet skulle varje ort med självaktning ha en ny arena. En multiarena med tillägget ”event” skulle få internationellt gångbara artister att överväga en sväng förbi staden. Och det lokala ishockeylaget skulle kanske åter glimra, som i tider då det begav sig. Sedan skulle det också vara tack och hej till motvind för bandyspelare och till streck i glada färger på golvet för utövare av andra sporter. Varje sport förtjänade en egen hall, en egen katedral för sig och sina entusiaster.
Det var då. Nu är det 2010-tal och många kommuner har fått se sina skattebetalare belastas på grund av orimliga kalkyler. Enligt en rapport från Sveriges kommuner och landsting (SKL) i fjol har kommunerna fått stå för de ekonomiska riskerna för exempelvis 26 av 32 friidrottshallar och 42 av 62 bandyplaner med konstis. Sandviken, Västerås, många är de kommuner som nu sitter med en hall eller arena som drar pengar från övrig verksamhet.
”Varför ska det vara samma krav i vår kommun som i Barcelona när det gäller fotboll? Verkligheten ser något annorlunda ut och därför blir dessa lyxarenor rätt överdimensionerade i vår verklighet”, skrev en upprörd kommunstyrelseordförande till svar på en enkät från SVT Sport (23/10 2011). Hälften av de svarande krävde att idrotten, klubbarna och förbunden, skulle ta ett större ansvar för driften av arenorna.
Orimliga förväntningar om publiktillströmningen ligger bakom minussiffrorna för många av arenorna. Inom idrotten har man rätt att drömma. Men inom politiken, som representant för skattebetalarna, har man också rätt att ställa relevanta frågor om drömmarna.
Hur mycket publik räknar man med ”till vardags”, när mästerskapet eller storevenemanget är över? Kan anläggningen användas till breddidrott? Och så vidare.
Den största drömmen av dem alla, ett sommar-OS i Stockholm 2004, gick i kras redan före det nya millenniet. Kanske var det tur för svensk ekonomi? Och kanske var det otur för den grekiska ekonomin att OS i stället tilldelades Aten?
Den grekiska kollapsen har förstås andra orsaker än just OS, men det är en allmän uppfattning att spelen och dess följder åtminstone inte gjort saken lättare.
För Uppsalas del hann den nämnda svenska arenafebern som bekant inte gå så långt då domstolar och EU-kommissionen hejdat flera projekt. Multiarenan i Gränby har fått skjutas på framtiden, liksom innebandy- och friidrottshallen.
I stället har kommunen kunnat profilera sig med flera pågående byggen som ligger mer rätt i tiden, då riskerna är betydligt mindre. Som utbyggnaden av Fyrishov, tennishallen i Rosendal och Relitahallen för bandy som kommit till med hjälp av ideella krafter.
Uppsala har dock större anledning än de flesta kommuner att inte ha fullt så modesta krav på arenorna. Med över 200 000 invånare spelar det mindre roll att Uppsala ”inte är en idrottsstad”, potentialen finns där ändå. Om förutsättningarna är de rätta kan antalet åskådare lätt mångdubblas för ett flertal idrotter.
Det gäller både förutsättningarna för lagen att träna och bekvämligheten för besökarna på matchen.
Särskilt skulle det växande Uppsala ha behov av en multiarena för både idrott och andra evenemang. Stadens attraktivitet kräver faktiskt något mer än Fyrishov och den dystra ishallen i Gränby. Men det gäller förstås fortfarande att minimera riskerna för kommunens skattebetalare. Och det kan man också klara.
EU-kommissionen meddelade i onsdags åter att man ”hyser tvivel” om arenan i Gränby och dess kopplingar till kommunen. Detta borde gå att lösa med privata medel och privat risktagande, anser man. Kommissionen har beslutat att inleda en fördjupad granskning av ärendet.
De flesta i Uppsala borde hoppas att projektet går i lås och att det blir invigning senast 2015 som planerat.
Evenemangsstaden Uppsala arrangerar i dag den 22:a och sista SM-finalen i bandy på Studenternas. Förhoppningsvis avslutar man med flaggan i topp och 25 000 på läktarna. Nästa nationella storevenemang kan vara av en helt annan karaktär. Om alla bitar faller på plats är möjligheterna många och framtiden ljus.