Året som inte blev som planerat
År 2003 skulle Sverige ha etablerat sig som fullvärdig medlem i EU genom att ansluta sig till den gemensamma valutan. Statsminister Göran Persson förberedde sig för att lämna över uppdraget till Anna Lindh. Med en ny socialdemokratisk partiledare skulle villkoren för svensk politik förändras.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Perssons planerade avgång var naturligtvis inte heller kopplad till utgången av folkomröstningen. Men när Anna Lindh mördades och svenska folket sade nej till euron förändrades allt på några få dagar. En tänkvärd detalj i samanhanget är att om ja-sidan vunnit så hade också Sverige kunnat lägga den avgörande rösten för att rädda EU:s stabilitetspakt som Frankrike och Tyskland nu ignorerar utan att straffas.
Ingen kan veta hur Anna Lindh hade agerat om hon under 2004 hade tagit över som socialdemokratisk partiledare och statsminister. Men hon ansågs allmänt vara en representant för en socialdemokrati som var mindre låst vid det förgångna och mer öppen för nya lösningar än många andra i partiet. Nu råder större osäkerhet än förr om socialdemokratins sannolika utveckling.
DE PARTIER — s, fp, m och kd — som tog ställning för euron väntade sig alla att folkomröstningen skulle resultera i ett ja. Deras politiska framtidsplanering utgick från de politiska och ekonomiska förutsättningar som ett ja skulle innebära.
Ingen kan säkert veta hur partierna på nej-sidan skulle ha agerat om det blivit ett ja den 14 september. Men den allmänna bedömningen under valkampanjen var att centern snabbt skulle släppa sitt motstånd och att miljöpartiet relativt snart skulle överge sitt krav på svenskt utträde ur EU. Den hårda nej-linjen skulle i fortsättningen bara företrädas av vänsterpartiet, där EU-motståndet har en särskild ideologisk dimension.
Med en sådan utveckling skulle socialdemokraterna kunna hålla fast vid samarbetet med miljöpartiet även om vänsterpartiet lämnades vid vägkanten, samtidigt som klyftan mellan miljöpartiet och en borgerlig regering efter nästa val i någon mån skulle minska, liksom f ö konfliktytorna mellan centern och de tre övriga borgerliga partierna. Allt detta skulle ha varit bra för svensk politik.
I STÄLLET ÄR både regering, stödpartier och opposition kvar på samma ruta som förut. Partiledarbyten, först hos moderaterna, snart också i vänsterpartiet och kristdemokraterna, påverkar partiernas inbördes styrka i
opinionen men förändrar knappast det politiska livets grundfakta.
Två linjer tycks nu vara överordnade inom socialdemokratin. Den ena är att undvika en repris på den öppna splittringen i EMU-frågan. Man avvisar — i sak med goda argument — tanken på en folkomröstning om EU:s författning och bland de föreslagna kandidaterna till Europaparlamentet finns knappast någon valbar EU-motståndare. Troligen speglar detta också en faktisk åsiktsutveckling i pro-europeisk riktning bland partiets aktiva.
Den andra linjen är att gilla det parlamentariska läget och de stödpartier man tvingas leva med. När infrastrukturpaketet presenterades i före jul försäkrade Göran Persson att samarbetet med v och mp "aldrig" hade gått så bra som nu i höst. Så kommer det säkert att låta en tid framåt — men att låna pengar till nya vägar och järnvägar är något helt annat än att genomföra strukturreformer som kan öka den ekonomiska tillväxten. Regeringens grundproblem är att den inser behovet av ökad tillväxt men är parlamentariskt beroende av två partier som har motsatt grundsyn.
DE BORGERLIGA partierna ser nya möjligheter öppna sig när den stagnerande ekonomin och de växande svårigheterna att finansiera den offentliga sektorn vänder missnöjet mot regeringspartiet. Medan moderaterna försöker återta sin borgerliga ledarroll med en mer ödmjuk profil, slår folkpartiet hårt för att vinna över tidigare socialdemokratiska väljare som tröttnat på bristerna i skolan, integrationspolitiken eller rättsskyddet.
Det är inte alls otänkbart att dessa båda satsningar tillsammans gör att ett regeringsskifte kommer 2006. Men utan tillväxt får en borgerlig regering snart samma svårigheter som den socialdemokratiska. En allians för tillväxt, över blockgränsen, är vad Sverige bäst behöver 2004.