Eva Edwardsson (FP) har drivit en egen linje i kommunfullmäktige angående arenafrågorna. Såväl inför omröstningar som i debattartiklar har hon kritiserat upplägget av finansieringen av evenemangsarenan och av en innebandy- och friidrottshall, båda i Gränby. Detta är fullt tillåtet, och kanske till och med förväntas av en del av hennes väljare.
I personvalets logik ligger att enskilda ledamöter i till exempel kommunfullmäktige måste ha utrymme att agera efter sitt eget samvete om man anser att majoriteten fattat ett ohållbart beslut. Hennes parti och den politiska majoriteten välkomnar säkert inte hennes engagemang om arenorna, men accepterar det.
Men att hjälpa privatpersoner med överklaganden av kommunala beslut är tveksamt. Och att själv författa överklaganden åt andra är direkt olämpligt. Det måste en fullmäktigeledamot som Eva Edwardsson förstå. Hon kan välja att driva frågor på flera sätt, ta hjälp av utomstående experter och överklaga beslut, men politiken måste drivas öppet, i eget namn.
Båda de aktuella arenorna ska byggas, ägas och drivas av privata bolag. Kommunens engagemang består av ett räntefritt lån och hyresgarantier till evenemangsarenan och föreningsbidrag till den andra arenan. Det är en form av offentlig-privat samverkan (OPS). Ett upplägg med OPS kan förstås se ut på en mängd olika sätt och därför blir varje nytt ärende oprövad juridisk mark.
Eva Edwardsson är jurist och dessutom expert på offentlig upphandling och EU-rätt. Hennes farhågor om att arenaprojekten var juridiskt tveksamma besannades också i första instans, då förvaltningsrätten gett kommunen bakläxa.
Hon menar också att arenalösningarna skulle ha inneburit en vårdslös hantering av skattebetalarnas pengar. Den frågan är intressant på ett annat sätt. Här måste kommunen i sina beslut väga värdet av att anläggningarna verkligen kommer till mot det kommunala risktagandet. Strävan var att få en helt privat lösning, men det visade sig inte vara möjligt i det här fallet.
Problemet är inte att Eva Edwardsson valt att sticka ut hakan i arenafrågan. Det är att folkvalda politiker gör det alldeles för sällan, därav den stora uppmärksamheten i detta ärende. Meningen med politiska församlingar är just att människor med erfarenhet av olika delar i samhället kan ta med sig den in, berika debatten och, i vissa fall, till och med förändra besluten.
Men som vald politiker måste man också verka inom politikens ramar. Att gå ”under cover” för att påverka besluten är inte acceptabelt. Väljarna måste veta var deras politiker står i förhållande till besluten som fattas.
Edwardsson har agerat olämpligt. Men hon har aldrig dolt sin inställning i sakfrågan och hon inte haft någon personlig vinning av att beslutet upphävdes. Hon är en kunnig och engagerad politiker. När arenafrågan, och hennes expertområde, blev aktuellt, och kommunens egna och andra experter inte såg vad hon såg, då blev hon ivrig. Alltför ivrig, skulle det visa sig.