"Asymmetrisk" var ordet
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Begreppet "asymmetrisk" är nyckeln till hur Ansvarskommittén tänker. Det anses vara ett allvarligt samhällsproblem att län och kommuner är olika stora, inte bedriver i alla delar samma verksamhet och samverkar med varandra utan att följa någon speciell mall.
I stället för denna asymmetri vill kommittén skapa stora regioner som är jämförbara när det gäller antal invånare och som alla innehåller ett regionsjukhus och ett forskningsuniversitetet. Man föreställer sig att man på det sättet garanterar likvärdig service och ett likvärdigt - och stort - medborgarinflytande över hela landet i de frågor som regionerna ska hantera, i första hand sjukvården.
Synsättet har länge kritiserats, inte minst i UNT. Nu börjar kritiken bli mer allmän. Problemet är givetvis att verkligheten inte är symmetrisk. Sverige är ett land med liten befolkning, som är ojämnt fördelad över en stor yta. Prioriterar man symmetrikravet, på det sätt som Ansvarskommittén gör, så blir konsekvensen att man tvingas göra regionerna mycket stora. Och det leder i sin tur till att förutsättningarna för medborgarna att få kontakt med regionala makthavare eller att identifiera sig med "sin" region blir mycket dåliga.
Genomförs kommitténs idéer så talar den politiska realismen för vi får ett svagt intresse för valen till de nya regionfullmäktige. Detta kan också beskrivas som att vi får politiker på regional nivå som har svag förankring bland väljarna och svaga kunskaper om stora delar av de områden som respektive region utgör.
Det är svårt att se hur regionerna under sådana förutsättningar ska kunna bli de motorer för tillväxt och utveckling som ansvarskommitténs försvarare gärna talar om. I bästa fall gör regionerna varken till eller från. I sämsta fall kan den bristande förankringen tvärtom bli ett utvecklingshinder.
Därför är det också viktigt att se igenom den retorik om storregioner som den "moderna" lösningen på olika samhällsproblem som nu förekommer. Att något är "modernt" betyder inte automatiskt att det är bra. Och skepsis mot något som marknadsförs som "modernt" betyder inte att man tycker att allt är bra som det är.
Visst kan länsgränser ändras och län läggas samman på det sätt som skett i Skåne. Kanske kan landstingen avskaffas och staten ta ett huvudansvar för sjukvården, även om statliga länsstyrelser eller länsmyndigheter finns kvar. Kommuner kan samverka med varandra i olika frågor - vilka beror på de lokala förhållandena - eller gå samman där resurser och personalbrist är verkliga problem. På andra håll kan kommundelningar vara den vettigaste lösningen.
Vad vi behöver är öppenhet för större variationer och just den typ av "asymmetriska" lösningar som Ansvarskommittén har så svårt att acceptera. Kommittén har låst sig vid en tankemodell där verklighetens skiftande förhållanden ska pressas in i färdiga mallar och ett administrativt uppifrånperspektiv. Så får man inga fungerande lösningar.