Åter till Gösta Bohman
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Det är svårt att säga något annat än att han hittills har varit mycket framgångsrik. Partiets opinionssiffror är dubbelt så höga som valresultatet, samarbetet inom Allians för Sverige går framåt och den socialdemokratiska dominansen i svensk inrikesdebatt har utmanats. Väljarna känner att det är något nytt på gång och gillar det uppenbarligen.
Ändå är allting inte nytt i moderaterna. När Ekot i morgon lördag bjuder in moderatledaren till lördagsintervju undrar redaktionen på sin hemsida om moderaterna har övergivit sina ideologiska principer för att vinna valet. Liknande tongångar hörs från Göran Persson, när han i jakten på ett högerspöke säger att under moderaternas fårakläder döljer sig en välfärdshatande ulv.
Inget kunde vara mera fel. I sitt stämmotal visade Fredrik Reinfeldt återigen att han är noga med att ideologiskt förankra sina politiska ställningstaganden. Det finns en tydlig linje i hans budskap, som
tar sin utgångspunkt i att människor ska få mer makt över sitt eget liv. För människor i dagens Sverige är detta förmodligen den viktigaste frihetsreformen, sade moderatledaren.
Detta är inget nytt moderat budskap. Fredrik Reinfeldt följer snarare i Gösta Bohmans fotspår när han söker förena både ett konservativt och ett liberalt idéarv.
Sverige behöver förändringar, men förändringar bör ske i ett sådant tempo att människor hinner med. Lika viktigt som att ha en vision om vart man vill komma är att ha en konkret idé om hur första steget på denna resa konkret ska se ut, poängterade Reinfeldt med tydlig adress till dem inom partiet som tycker att moderaterna har övergett viktiga kärnfrågor.
Häri ligger den stora skillnaden mellan Fredrik Reinfeldt och såväl Carl Bildt som Bo Lundgren. Carl Bildt hade många förtjänster, men ödmjukhet hörde inte till dem. Bo Lundgren må ha haft en stark ideologisk övertygelse, men uppfattades mest som teknokrat med orealistiska och ogenomförbara skattesänkningar på agendan.
Fredrik Reinfeldt vill inte fastna i gamla hjulspår. Politik kräver ständig omprövning och en vilja att lyssna på och ta till sig av andras argument, samtidigt som man är fast förankrad i en ideologisk övertygelse. Den nye moderatledaren talar inte till stämman, han resonerar med partivännerna. Han talar inte till väljarna, han ber att få företräda dem.
I den mån moderaterna har bytt ideologi är det snarare en återgång till partiets rötter än ett principlös populism vi ser. Men det verkligt nya ligger i sättet att kommunicera, både internt och utåt. Fredrik Reinfeldt vände sig under torsdagen i första hand till det egna partiet och begärde stöd för den förändringsprocess som han har inlett. Och även om det säkert kommer höras en och annan kritisk röst lär uppslutningen bakom honom bli stark.
Men det var inte ett visionärt tal om Sveriges framtida roll i världen, likt det Lars Leijonborg höll vid folkpartiets stämma. Inte heller ett tal som syftade till att elda de egna trupperna inför det kommande valet — attackerna på regeringen uteblev.
Även detta kan ses som tecken på en del av det nya hos moderaterna — förmågan att prioritera. Var sak har sin plats och sin tid. Moderaterna vill fortfarande sänka skatter, men inte så många på en och samma gång. Fredrik Reinfeldt kritiserar gärna socialdemokraterna, men inte när syftet är att vinna stämmans stöd för partiledningens politiska profil.
Att de förändringar som har genomförts de senaste två åren ändå av så många uppfattas som genomgripande säger en hel del om hur dåliga moderaterna har varit på att nå fram med sitt budskap. En del av förklaringen står nog att finna i att man har gjort samma misstag som socialdemokraterna — hellre sett till systemen än till människorna, hellre talat om skattetryck än om människors livschanser.
Om alliansens största parti förpassar det synsättet till skräphögen finns all anledning att välkomna de nya moderaterna.