Åter till vardagen
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
örhållandet mellan Europa och USA är både sämre och bättre än vad uttalandena från president Bushs nu avslutade rundresa i den gamla världen antyder. Försäkringarna om att alla misshälligheter från Bushadministrationens första år är glömda förskönar en verklighet som alltjämt präglas av stora meningsmotsättningar. Men förhållandet mellan USA och Europa har aldrig varit så dåligt som det ibland utmålats under de år som gått.
De gemensamma demokratiska värderingarna är självklara och kontakterna och idéutbytet på alla tänkbara plan mellan människor, företag och institutioner på båda sidor av Atlanten är och förblir intensiva. Den närmast ideologiska antiamerikanism som finns i en del kretsar i Europa (och i USA) projiceras mot Amerika men handlar i verkligheten om avståndstagande från värderingar och idéer som också är viktiga delar av den europeiska demokratiska identiteten.
Det viktigaste nya med Bushs rundtur ligger inte på det retoriska planet utan i valet att inleda besöket i Bryssel, EU:s politiska centrum. Därmed erkänner Bush EU:s betydelse - eller åtminstone potentiella betydelse - som motpart eller medspelare på ett sätt som tidigare amerikanska ledare inte velat göra.Den som läser till exempel Bill Clintons och Madeleine Albrights memoarer finner förbluffande få referenser till EU.
Den slutsats som Europas ledare bör dra av Bushs ändrade attityd är givetvis att det nu är hög tid att skapa mer av verklig samstämmighet inom utrikespolitiken än vad man hittills förmått.
Det är givetvis alldeles för enkelt att säga att om USA får representera kraft och styrka i försvaret av gemensamma intressen så får Europa stå för det som kallas "soft power", alltså diplomati och långsiktig påverkan genom kulturutbyte och handel. Men något ligger det i tanken, om inte annat så av det enkla skälet att Europa inte kan mobilisera någon motsvarighet till USA:s militära styrka. Samtidigt har EU genom sin blotta existens en förmåga att med fredliga medel dra länder i sin närhet i demokratisk riktning - Turkiet och Ukraina är bara de senaste exemplen.
President Bush har under sin rundresa ansträngt sig att visa förståelse för europeiska synsätt. Det tydligaste exemplet gäller Irans kärnvapenambitioner, där Storbritannien, Frankrike och Tyskland är engagerade i förhandlingar med den iranska regimen me-dan USA hittills uttalat varningar för en tänkbar militär aktion. Det kostar å andra sidan inte så mycket för USA att visa förståelse för de europeiska förhandlingsförsöken eftersom en amerikansk attack ändå knappast är realistisk, i synnerhet inte så länge stora truppstyrkor är bundna i Irak.
Bush har upprepat sina uppmaningar till de europeiska länder som tog avstånd från Irakkriget att nu bidra till återuppbyggnaden. Ett nytt europeiskt initiativ för att utbilda jurister och administratörer kommer nu också att sjösättas, men framstår givetvis som symboliskt jämfört med det amerikans-ka (och brittiska) engagemanget.
Både i USA och i Europa finns en tendens att måla ut den politiska kulturen på antingen den ena eller den andra sidan av Atlanten som mer demokratiskt pålitlig, mer moralisk eller mer frihetsälskande. Men verkligheten är mycket mer komplicerad.
Den diplomatiska härdsmältan över Irak som föregick angreppet våren 2003 var inte bara USA:s fel. När det gäller vapenförsäljning till Kina är det lättare för många européer att sympatisera med den avvisande amerikanska hållningen än med den som nu intas av EU. Och när det gäller hållningen till Ryssland misstänker många både i USA och Europa att varken USA eller de stora europeiska länderna kommer att vara tydliga nog när det gäller att klargöra för president Putin att den ryska politikens urartning i auktoritär riktning är oacceptabel. Ekonomiska intressen och samförstånd i kampen mot terrorismen väger sannolikt över.
Om Bush tog upp demokratin mer än i allmänna ordlag med Putin så skedde det diskret. Däremot har både USA och EU i handling bidragit till att vingklippa ryska ambitioner att kontrollera sina närmaste grannländer genom att solidarisera sig med den demokratiska omvälvningen i Ukraina och försiktigt öppna dörrarna till EU och Nato.
Just Ukraina visar tydligt på de värden och långsiktiga intressen som faktiskt förenar USA och Europa. Det är värden som kommer att överleva både Bushadministrationen och de regeringar som i dag styr i Paris, London, Berlin och Moskva.