Senast samma nyhet offentliggjordes var i våras. Då var det samma professor Witt Brattström som uttryckte planer på att bilda ett parti med feministisk inriktning. Medsystrar i partiet skulle, enligt planerna, vara bland andra Sveriges ambassadör i Brasilien och förra jämställdhetsministern Margareta Winberg samt förra vänsterpartiledaren Gudrun Schyman.
Konceptet känns igen från riksdagsvalet 1994. Då planerade de så kallade Stödstrumporna med några kända feminister i spetsen att skapa en särskild kvinnolista. Planerna skrämde upp de övriga partierna som plötsligt påstod sig vara för feminismen.
Denna omvändelse under galgen fick inga långvariga konsekvenser. Under de val som varit sedan dess har kända feminister visserligen återupplivat tanken men mer än skrämskott har det inte blivit. Något regelrätt feministparti har ännu inte bildats.
Huruvida det ligger mera allvar bakom de nu uppvärmda planerna är ännu så länge för tidigt att säga. Intressantare är att i stället fundera kring fenomenet enfrågeparti som sådant. Skulle kvinnofrågor och jämställdhet verkligen få större genomslag om ett särskilt parti för detta bildades?
Paradoxalt nog skulle troligen inte ett nytt parti automatiskt medföra större uppmärksamhet på frågorna. Den stora vinsten har ju hittills visat sig vara att övriga partier, lite halvhjärtat, försöker ge kvinnofrågorna större spelrum.
Den stora nackdelen med ett enfrågeparti är ju annars att jämställdhet och kvinnofrågor rycks ur sitt sammanhang- att jämställdhet är något som bara kvinnor ägnar sig åt.
Den stora skjutsen framåt för jämställdhet mellan kvinnor och män skulle i stället uppstå om de politiska partierna uppnådde en större insikt och medvetenhet om problemen. Visst är Sverige nästan världsbäst på jämställdhet i de politiska församlingarna men det räcker ju inte. Skall verklig jämställdhet uppnås måste också övriga samhällssektorer ge kvinnor och män möjlighet att verka på lika villkor.
Och arenan där jämställdheten har svårast att slå rot i är fortfarande hemmet. Så länge kvinnorna förväntas ha huvudansvaret för hem och barn kommer det att vara svårt för kvinnor och män att verka sida vid sida fullt ut.
Andra enfrågepartier har ju visserligen mötts med intresse från medborgarnas sida men har i längden fått problem. Risken är att de blir kortlivade om de mera fungerar som lobbygrupper än som politiska partier.
Junilistan som skördade sådana framgångar i det senaste valet till Europaparlamentet har ju mött betydande problem i konfrontationen med verkligheten.
Och huvudfrågan på programmet, begränsat inflytande från EU, är något som dessutom egentligen borde höra hemma i Sveriges riksdag,
Risken är stor att den ensidiga inriktningen blir problematisk för partiet.