Fastighetsskatten är historiskt en av Sveriges mest avskydda skatter. Den stora lobbyorganisationen Villaägarnas Riksförbund har, genom paroller som att den ”tvingar folk att gå från hus och hem” lyckats få folkligt stöd för ett avskaffande, och därmed också politikernas öra. Kristdemokraterna hade tveklöst nytta i valet 2006 av att vara det parti som slutligen förde fram förslaget om att ta farväl av denna skatt.
Den fastighetsavgift som ersatte skatten har det knappast talats om alls. Möjligen har de förändrade reglerna för reavinstskatt, som faktiskt bekostade borttagandet av skatten, dryftats en del. Men detta är ändå vars och ens angelägenhet och ingenting som det är värt besväret att göra politik på, tycks partierna anse.
När nu nämnda villaägare åter försöker väcka opinion mot vad man kallar ”en helt ny fastighetsskatt” (DN Debatt 4/5) är det också dömt att misslyckas. ”Hotet” kommer enligt villaägarna från en halvfärdig statlig utredning som möjligen kan tänkas föreslå ett höjt tak för avgiften, från 7 000 till 10 000 kronor, och att grunden för taxeringen ska utgå från boyta och tomtyta. För att skona ägare till stora (och billiga) hus på landet föreslås också en regionuppdelning. Nej, ingen kommer att få gå från hus och hem den här gången heller om förslagen blir verklighet.
Under en kort period kring millennieskiftet riskerade faktiskt en stor grupp bostadsägare att tvingas sälja sina hus. Den med låg inkomst, till exempel en pensionär, som bodde i ett hus i ett attraktivt läge hade fått se bostadspriserna stiga kraftigt. Effekten blev dubbel. Samtidigt som taxeringsvärdet och fastighetsskatten steg satt man också på en allt större beskattningsbar förmögenhet. De små inkomsterna åts snabbt upp.
Det var orimligt och den dåvarande S-regeringen införde en begränsningsregel som gjorde att skatten fick uppgå till högst fem procent av inkomsten. ”Hus och hem”-argumentet föll i och med detta, men därmed inte sagt att beskattningen av fastigheter var rimlig. Folk med goda inkomster som redan betalade en hög skatt fick ytterligare pålagor. Argast var nog dock höginkomsttagare som hade sätt att komma runt förmögenhetsbeskattningen – utom när det gällde huset, som stod där det stod.
Det viktiga beslutet av alliansregeringen efter 2006 års val var att avskaffa den skadliga förmögenhetsskatten. Att fastighetsskatten följde med på köpet var mindre välbetänkt, då det nya systemet blev både krångligt och godtyckligt.
En som avskyr krångel är den danske skatteexperten Peter Birch Sörensen. I sin rapport till ESO (Expertrådet för studier i offentlig ekonomi) 2010 slog han fast att Sverige skulle kunna spara 30 miljarder kronor på ett enklare och tydligare skattesystem. Fastighetsavgiften, stämpelskatten och kapitalvinstskatten på eget boende föreslog han skulle ersättas med en ny fastighetsskatt på en procent.
Så borde det också bli. Sverige behöver intäkterna. Ingen ska behöva gå från hus och hem. Och Villaägarnas Riksförbund får liksom vi övriga lära sig leva med själva namnet – fastighetsskatt.