Det är arbetslivet som gör oss sjuka. På annat sätt kan man inte tolka konstruktionen av det svenska sjukförsäkringssystemet. Arbetsgivaren har också huvudansvaret för korttidsfrånvaron medan försäkringskassan tar över när när sjukperioden blir längre. Av och till görs också försök att lägga över ännu större ansvar på arbetsgivarna med förslag om att förlänga den så kallade arbetsgivar-perioden. Underförstått: det är det ökande tempot på arbetsplatserna som gör att vi blir sjuka.
I debatten om den galopperande sjukfrånvaron har dock andra förklaringar trängt sig in. I fredags klagade chefen för Riksförsäkringsverket Anna Hedborg över att attityderna till sjukskrivning blir allt mer lättsinniga och ansvarslösa, särskilt från ungdomars sida. Det är helt i sin ordning att sjukskriva sig om det är problem, "strejk" på förskolan, tycker en växande skara medborgare. Kopplingen sjukförsäkring-sjukdom blir allt bräckligare.
De som tycker sig se att det rimligtvis inte bara är arbetslivets växande krav som gör oss trötta och sjuka utan också vårt liv utanför arbetsplatsen, får nu stöd i en studie som visar att människors arbetsbörda utanför det betalda arbetet ständigt ökar. Speciellt gäller det anställda i kvalificerade tjänstemanna-yrken som ökat sina insatser i hemmet.
Det är inte särskilt överraskande att det är kvinnorna som är mest utsatta. De har ökat tiden för obetalt arbete, dvs allt det arbete som omsorgen om familjelivet för med sig, så att den sammanlagda arbetstiden var 73 timmar 1990 och 85 timmar 2001. För män är motsvarande siffror 67 timmar mot 77 timmar.
Att dagens familjeliv ger upphov till stress och därmed stressrelaterade sjukdomar är inte konstigt. En aktiv familj med barn och tonåringar har många tider att passa och många uppgifter att utföra. Barns deltagande i idrott, musikutövning och andra fritidsaktiviteter gör att tiden utanför lönearbetet många gånger kan bli pressad för föräldrar.
Dessutom förväntas hemmet vara skinande rent och välstädat vilket skall skötas av de redan pressade föräldrarna (läs mamman) som inte har någon reell möjlighet att köpa sig hushållstjänster. När ska en engagerad mamma och pappa egentligen hinna vila sig?
Paradoxalt nog diskuteras detta problem inte alls i den debatt som uppstått om attityder till sjukförsäkringen.
Den enskilda försäkringstagarens eget ansvar för sin livssituation, sin försörjning och sin hälsa kopplas bort. Kanske finns en omedveten känsla av att det är någon annan som har ansvaret för den enskildes liv, ungefär som det var i det gamla brukssamhället då brukspatron såg till att den anställde inte bara fick sin lön utan också svarade för det sociala skyddsnätet.
Om människor anser att man kan sjukskriva sig för lite av varje så är det kanske inte en ny attityd utan snarare en rest av den gamla bruksandan. Men fungerande socialförsäkringar förutsätter personligt ansvar.