Lågkonjunkturen tar ett allt fastare grepp om Sverige under 2013. Varslen har duggat tätt under hela hösten och eniga bedömare spår en ökad arbetslöshet i år. Detta kommer att ställa stora krav på regeringen. Kanske kan den planerade jobbpakten tillsammans med LO tidigareläggas. Kanske behövs nya finanspolitiska stimulansåtgärder.
Men åtgärder för fler jobb är nästan per definition långsiktiga. Årets budgetsatsningar på utbildning och infrastruktur kommer inte att påverka arbetslöshetstalen mer än marginellt. Den minskade efterfrågan i omvärlden slår direkt mot svensk industri och då gäller det också att mildra stöten för dem som blir utan jobb, och att förbereda dem för alternativa yrken. Det kommer att behövas mer av arbetsmarknadsåtgärder, utbildning, subventioner och förmedlingsinsatser, under 2013. Frågan är vilka åtgärder man ska satsa på och hur mycket.
Alla åtgärder för att ge sysselsättning för dem som står långt från arbetsmarknaden riskerar att förr eller senare bli utskällda. Förväntningarna är nästan alltid högre än resultaten och efter hand kommer en stämpel av misslyckande att fästas både vid själva åtgärden och vid de berörda arbetslösa. Det vet alla som haft ett beredskapsjobb, ett alujobb eller ett plusjobb. Eller som finns i jobb- och utvecklingsgarantins fas 3, för att ta ett aktuellt exempel.
De tre huvudtyperna av åtgärder är arbetsmarknadsutbildning, subventionerad sysselsättning och förmedlingsåtgärder. De fungerar olika bra i olika konjunkturlägen och det är inte alltid lätt att avgöra vad som har bäst effekt när det gäller att ge jobb. Nyhetsrubrikerna ger ingen vägledning och är ofta direkt motstridiga i sitt budskap: ”Åtta av tio nöjda med sina jobbcoacher” respektive ”jobbcoacher ökar inte chansen att få ett jobb” till exempel. Återigen är det förväntningarna som spökar.
Ifau (Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering) står för den svenska forskning som finns på området. En stor rapport presenterades 2002 och den följdes i fjol upp med Arbetsmarknadspolitikens effekter på sysselsättning och arbetslöshet – en översikt. Ifau följer upp de olika svenska regeringarnas ansträngningar på arbetsmarknadsområdet och gör också en utblick i världen för att få svar på sin huvudfråga: vilken åtgärd är bäst för att få folk i arbete.
Svaren som ges är både uppmuntrande och nedslående. Uppmuntrande eftersom slutsatserna är att arbetsmarknadspolitiken i stort fungerat under 1990- och 2000-talet. Arbetsmarknadsutbildningen har varit bra sedan den blev mer selektiv, utbildningar anpassades mer till den arbetslöse, och sedan den inte längre kunde användas för att återkvalificera sig till a-kassan. Subventionerade anställningar och förmedlingsinsatser har också varit viktiga för att dämpa arbetslösheten i kärva tider.
Det nedslående är att resultaten är så förväntade. Den som har en fast förankring på arbetsmarknaden kommer snabbt till en ny anställning med hjälp av en arbetsmarknadsåtgärd. Men för den som gått arbetslös länge, som kanske aldrig haft ett jobb, finns ingen enskild åtgärd som verkar som en trollformel. Det är och förblir svårt för en viss grupp, oavsett vad man gör och vad åtgärden för tillfället heter.
Under 2013 måste regeringen välja att prioritera ungdomarna, den stora grupp ungdomar födda under babyboomsåren för drygt 20 år sedan som riskerar ett långt utanförskap och de inte snart får ett första jobb. Därför är den nämnda jobbpakten, där praktik och utbildning kombineras, så viktig.
Med 23,3 procents ungdomsarbetslöshet ligger Sverige exakt på EU-snittet, en bit över om man undantar de groteska siffrorna i Spanien (nära 55 procent) och Grekland (nära 50 procent). Det är alldeles för mycket. Totalt sett ligger den svenska arbetslösheten fyra procentenheter under EU-snittet.
Det är alltså viktigt att inte bara få jobbpakten på plats. Andra åtgärder, som särskilda förmedlingsinsatser, måste också koncentreras mot ungdomar. Detta är ingen trollformel – en bra skola är fortfarande viktigast – men det kommer att hjälpa många unga till sitt första jobb.