Synen på åtstramningar som ett sätt att minska budgetunderskott är högaktuell. För en dryg vecka sedan kolliderade två olika synsätt när IMF-chefen Christine Lagarde sade att hon ville ge Grekland ytterligare tid, två år, för att kunna uppfylla kraven från långivarna, att komma ned i ett budgetunderskott på tre procent av BNP.
Hennes motiv är uppenbart. Varje sparpaket, neddragning av offentliga utgifter som löner och pensioner, har bara fört Grekland längre bort från den tillväxt i ekonomin som är nödvändig för att ekonomin ska komma på rätt köl igen. Nästa år, 2013, blir det sjätte året med recession i Grekland. I genomsnitt har BNP fallit med 5,5 procent under 2009–2012, och arbetslösheten har passerat 25 procent.
Men Wolfgang Schäuble, Tysklands finansminister, kom genast med moteld mot Lagarde. ”Grekland ska göra sitt”, var budskapet. Schäuble förstår naturligtvis att Grekland inte kan vända ekonomin på egen hand, men inför sina väljare vill han göra klart att de inte ska behöva betala för att ett annat land har tappat kontrollen över underskott och statsskuld.
Det spelar ingen roll om det handlar om privatpersoner, företag eller hela länder. Ryggmärgsreaktionen är densamma när plus och minus inte går ihop: dags att spara, dra ned på utgifterna. Men när det ”onödiga” skärs bort följer oavvisligen också mycket som är nödvändigt med på köpet. För ett land i kris kommer till exempel alla åtgärder som innebär mindre lön till offentliganställda också att ge mindre skatteintäkter.
Det är inte bara löneskatten som uteblir från den som avskedas eller får sänkt lön. När många medborgare skär ned på restaurangbesök, på att gå till frisören och reparera bilen eller bostaden kommer också de statliga intäkterna från moms, punktskatter, bolagsskatt och arbetsgivaravgifter att sjunka. Om åtgärden då blir ytterligare åtstramning är den negativa spiralen i gång och landet går mot recession, negativ tillväxt.
Viss åtstramning behövs det alltid för en budget i obalans. Det svåra är att samtidigt vidta åtgärder som på sikt kan öka intäkterna – och åtgärder mot de strukturer i landet som en gång bidragit till att skapa underskottet.
Att riva gamla strukturer i sitt eget hem (eller företag eller land) är självklart mycket svårt. Dels är det svårt att se sin egen verksamhet i ett utifrånperspektiv – vi gör som vi alltid har gjort – dels innebär strukturella förändringar oftast att privilegier kommer att ifrågasättas. Och den person eller grupp som har privilegier har inte sällan också en maktposition – och kommer förstås att ta strid för att behålla den.
Det borde vara lättare att öka intäkterna. Men problemet med att till exempel satsa på utbildning och forskning är att det inte ger utdelning nästa år, eller nästnästa. Och intäktsökningar på kort sikt, som skattehöjningar, kommer inte heller att skapa tillväxt. Skuldkrisländernas regeringar har hittills i stället valt att balansera på gränsen mellan åtstramning och en åtstramning så hård att den skapar social oro i landet.
EU:s dilemma är att de som har utifrånperspektivet, till exempel trojkan EU, IMF och ECB, inte ska lägga sig i enskilda länders finanspolitik. Man får inte tala om vad som ska göras och därför återstår bara att ställa sifferkrav för nya stödlån, på budgetsaldot och på årliga sparpaket.
I fallet Grekland ser det ut som om parterna kommer överens om något som liknar en kompromiss mellan Lagardes och Schäubles linje. Grekland beviljas mer tid men ska också göra nya budgetåtstramningar, enligt uppgifter från finansministern Yannis Stoumaras handlar det om 13,8 miljarder euro.
Det kommer inte att fungera. EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso talar om behovet av tillväxt, men i verkligheten handlar det bara om fler svältkurer. Att villkora nya stödlån med tillväxtåtgärder vore en offensiv åtgärd som dessutom skulle ge budgeteffekter på kort sikt. Att visa att man vill lösa skuldkrisen, i stället för att mota den framåt i tiden, skulle inge förtroende och ge utdelning i form av lägre räntor för respektive land. På några års sikt skulle det, ironiskt nog, också gynna Tysklands ekonomi.