Det är paragraf 2 i Smittskyddslagen, från 1 juli 2004. Nu kritiseras den av FN. Världsorganisationens avdelning mot hiv-spridning, UNAIDS, menar att lagens krav på att smittade ska berätta för potentiella sexpartners att de bär på viruset inte tjänar sitt syfte, att hindra HIV-spridning.
– Det viktiga nu är att så många hiv-positiva som möjligt kontaktar sjukvården och får behandling och kunskaper, förklarar Susan Timberlake, UNAIDS:s rådgivare för mänskliga rättigheter.
– Om de hotas av att bli straffade lär inte lika många begära hjälp, och då kommer i stället fler smittas.
Det är ingen orimlig invändning. Allt smittskyddsarbete bedrivs, med nödvändighet, med blicken på de större statistiska sammanhangen. Moderna bromsmediciner och preventionsmetoder gör skillnad och minskar smittorisken betydligt – därför är det helt riktigt att det viktigaste är att upptäcka så många hiv-smittade som möjligt, så att de kan motta den behandlingen.
Den stora spridningsrisken är i stället personer som inte testat sig, som fortsätter att ha oskyddat sex med nya människor. Om smittskyddskraven och de sexuella restriktionerna på hiv-positiva blir så omfattande att de skrämmer bort personer som annars skulle ha testat sig, kan slutresultatet paradoxalt nog bli att smittspridningen ökar.
– De blir rädda för att testa sig, de blir rädda för att berätta att de är hivpositiva, och det gör att en del inte vill visa detta genom att ta behandling mot smittan, säger Timberlake.
I den mån den effekten kan beläggas vetenskapligt är argumentet värt att ta på största allvar. Å andra sidan kan man fråga sig varför just hiv skulle göras till ett undantag. Det finns åtskilliga andra smittsamma sjukdomar, reglerade av lagen, vars offer skulle kunna lägga fram samma argument. Det är inte roligt att behöva upplysa om att man har gonorré heller.
Argumentet om att informationsplikten skrämmer bort smittade från frivilligtester är dessutom svagare än det vid första påseende kan verka. Ett positivt hiv-test innebär en mängd andra restriktioner och krav, förutom själva smittostigmat och mångas fullt naturliga rädsla för ett tragiskt besked. Skälen till att någon som misstänker att han eller hon bär på smittan skulle avstå från tester är många och komplexa, alltid individuella. Skulle just kravet att informera om smittoriskerna före samlag vara det som skrämmer?
Sist men inte minst är frågan också moralisk. Så länge liv och hälsa står på spel, måste den som kan utsättas för smittorisken få göra det valet själv.