Buden och överbuden avlöser varandra i den lokala valrörelsen. Det är bra att bostadsbristen blivit en valfråga (den är också hetare än på länge nationellt), men samtidigt gäller det att hålla huvudet kallt. Den som bara ser till antalet bostäder, och bygger överallt där det går, riskerar att helt missa stadsbyggnadsfrågan. Hur ska det framtida Uppsala se ut och kännas att bo i?
Fler Uppsalapolitiker än kanske tidigare i historien har den senaste tiden tagit ordet ”höghus” i sin mun – de högljudda debatterna om polishuset och Seminarieparken känns plötsligt långt borta. Logiken bakom detta är enkel. Folk vill bo centralt och förtätningen ska inte påverka grönytorna (tycker sex av tio Uppsalabor i en undersökning av Novus nyligen). Således bygger vi mer på höjden, resonerar politikerna.
Men höghus har i sig betydligt fler nackdelar än fördelar. De är dyra, påverkar stadsbilden och tar ljus från stadsmiljön. De tar också mycket plats, det optimala för ett befolkningstätt område är sex- eller sjuvåningshus. Nej, höghus har traditionellt byggts som symboler för ekonomisk makt eller som reklampelare för företag. Och Uppsala har sina symboler av annat slag, till exempel en historisk stadskärna, symboler att vara rädd om.
Kommunalråden Fredrik Ahlstedt (M) och Marlene Burwick (S) var nästan rörande överens när bostadspolitiken debatterades i 24UNT. De vill båda väl och de politiska skillnaderna kan spåras i marginalen, som att S vill skruva upp byggtakten för hyresrätter ännu mer (redan är 38 procent av nyproduktionen hyresrätter) och inrätta en kommunal bostadsförmedling då Uppsalahems dominans på området stadigt minskar.
Men det är även fortsatt en uppgift för kommunfullmäktiges övriga partier att hålla ögonen på denna oheliga betongallians, att inte låta ändamålen helga medlen i stadsbyggnadsfrågor. Visserligen har alla instanser sagt nej till bebyggelse i Seminarieparken i Luthagen, men frågan är inte död ännu. Och med den byggtakt som krävs framöver i Uppsala finns ingen tvekan om att nya ”seminarieparker” kommer att komma upp på bordet.
Ett Uppsala som växer organiskt och ska behålla sin attraktivitet måste växa längs spåren, åt Vänge, Storvreta och Bergsbrunna, och förtätas med omsorg om gröna stråk, parker och lungor som Stadsskogen och Årike Fyris. Detta ställer också Ahlstedt och Burwick upp på, men samtidigt visar sig ibland en klåfingrighet hos S och M, viljan att skaka fram några hundra lägenheter extra kan bli för stor.
Det viktiga är inte bara om man bygger 2 000 eller 2 500 lägenheter nästa år, det viktiga är också att tänka på det bakomliggande skälet till att dessa behövs. Nämligen att så många vill till Uppsala, en historisk stad som växer men som också erbjuder småskalighet med ständig närhet till grönska och friluftsliv.