Räknar man samman de uttalat EU-fientliga partierna vänsterpartiet och miljöpartiet med junilistan så blev röstandelen för de EU-kritiska partierna dryga 33 procent. Av dessa stod vänsterpartiet för dryga 12 - en visst nedgång i förhållande till EU-valet 1999 och junilistan för dryga 14 procent.
Nu är en sådan sammanställning inte riktigt rättvisande. Junilistan kräver inte att Sverige ska lämna EU. Partiet - om det nu är ett parti - bildades efter folkomröstningen om euron och har byggt sin framgång på att tycka att EU inte bör utvecklas mer än hittills. Exakt vad detta innebär har man knappast behövt utreda - budskapet har motsvarat attityder som är vanliga bland väljarna.
Vänsterpartiet och miljöpartiet som båda vill lämna EU minskade från sammanlagt dryga 25 procent 1999 till dryga 18 procent i år. En särskild undersökning av junilistans väljare visade i går kväll att knappt hälften av dessa ville att Sverige ska lämna EU.
Ändå är det uppenbart att ett valresultat av detta slag innebär att EU-medlemskapet som sådant är svagt förankrat bland svenska väljare. De partier som har en i grunden positiv inställning till EU-samarbetet har skäl att fundera djupt och länge på det som nu skett.
Efter folkomröstningen om euron har de partier som är mot EU i stort sett haft scenen för sig själva - åtminstone i Europafrågorna. De partier som stödde ja-sidan har haft en låg profil så fort EU kommit på tal och utgången av folkomröstningen har satt tydliga spår i flera partiers agerande..
Socialdemokraterna såg till att uttalade EU-motståndare inte fick höga placeringar på valsedeln, men valde samtidigt en uppläggning av valrörelsen där man tycktes bekräfta de kritiska synpunkter på EU som sådnat som bl a junilistan framförde. Resultatet blev att s-väljare som kände olust eller tvekan inför unionen inte hade några socialdemokrater på framträdande plats att rösta på, medan junilistan toppades av en känd f d socialdemokrat.
Moderaterna valde en likartad taktik. Väl medvetna om att junilistan framstod som i hög grad attraktiv för äldre konservativa väljare som känner tveksamhet inför det nya Europa valde moderatledningen att i stället tala om sin nya partiledare och om rent inrikespolitiska frågor. Några riktiga motargument mot junilistans paroller tycks dessa, normalt moderatröstande, väljare aldrig ha fått. Par-tiets bakslag blev dock inte lika stort som socialdemokraternas.
Också folkpartiet lockades under vintern in på det EU-kritiska spåret, genom att delta i spelet kring s k övergångsregler för medborgare i de nya EU-länderna. Men oppositionen inom partiet var så stark att man, när det egna förslaget väl fallit i riksdagen, återgick till den roll som är partiets naturliga, nämligen att vara ett principiellt internationalistiskt och därmed EU-positivt parti.
Folkpartiets siffror är svåra att jämföra med siffrorna från 1999 eftersom partiet då företräddes av röstmagneten Marit Paulsen. Men förlusterna nu har säkert begränsats av att partiet till sist talat om sin egen EU-politik i stället för att försöka imitera någon annans. Och för centern, som under det senaste året stegvis förvandlats från ett "nja-parti" till ett parti med lika tydlig federalistisk och EU-positiv profil som folkpartiet, blev valet rent av en liten framgång.
Också kristdemokraternas överraskande goda valresultat kan tolkas i sådana termer - partiet höll låg profil med låtsades i alla fall inte vara EU-fientligt och bekräftade därmed inte heller junilistans paroller.
För maktförhållandena i EU-parlamentet betyder det svenska jordskredet inte så mycket. Den konservtiva och kristdemokratiska gruppen går kraftigt tillbaka och är nu obetyudligt större än den socialistiska, medan liberalerna går framåt.
Junilistan däremot förblir, i europeiska sammanhang, ett udda fenomen. I andra länder är EU-motståndarna i allmänhet emot hela unionen och inte bara dess fortsatta utveckling. Dessutom brukar de ofta tillhöra politiska extremgrupper till vänster eller höger - något som dessbättre inte kan sägas om junilistan.
Men det står nu ännu klarare än efter folkomröstningen om euron att de som ser EU som en väsentlig och nödvändig kraft för Europas framtid måste visa var de står och öppet ta strid för det som de anser är rätt. Nu behöver vi en folkrörelse för Europa.