Att förhandla med banditer
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Jag har ställt samma fråga flera gånger under dagen och fått olika svar, men med en sak gemensamt. De flesta ser fram emot maktskifte i Washington, vare sig det blir demokraternas Barack Obama eller republikanernas John McCain som flyttar in i Vita huset.
McCain har profilerat sig som en stark ledare i en farlig värld och kritiserar Obama för att vara utrikespolitiskt oerfaren och naiv; en kritik som tycks ha gjort visst intryck även på de väljare jag talar med i det överväldigande demokratiska New York.
De flesta är positiva till Obamas budskap om ett enat USA och hans vilja att bekämpa lobbygruppers inflytande i politiken, men jag hör också en osäkerhet inför ambitionen om förhandlingar på presidentnivå med Iran, Kuba och Nordkorea. När det gäller Nordkorea har McCain avvisat alla former av dialog på högsta nivå med "en diktator ansvarig för internationell kriminell verksamhet, ett hemligt kärnvapenprogram och ett massivt system av arbetsläger" som liktydigt med att "slarva bort allierades förtroende och respekten för landets högsta ämbete".
Forskare som studerar förhandlingar är långt ifrån lika skeptiska, och förordar ofta förhandlingar med terrorister och "fiender" så länge man inte har ett annat alternativ som är bättre, och ett sådant saknas ofta. Senator McCains ton gentemot Nordkorea påminner lite om den retorik som den nuvarande presidenten förde i början av sin första mandatperiod.
I stället för att fortsätta på den relativt framgångsrika diplomatiska väg som Clintonadministrationen slagit in på valde man då att trappa upp retoriken och relationerna mellan länderna försämrades snabbt. Men att ett bättre alternativ saknades insåg man så småningom, och förhandlingarna återupptogs sent omsider.
Det är ironiskt att den överenskommelse man nu försöker implementera är intill förvirring lik resultatet av den förhandlingsprocess man kritiserade president Clinton för. Ökad kommunikation ger ökade möjligheter att utöva meningsfullt inflytande. Endast genom samtal, inte uteslutande av möjligheten till samtal, kan man lära sig tillräckligt mycket om motpartens intressen för att finna en formel som båda kan leva med.
Min vän på andra sidan bordet sätter ned kaffekoppen. Jag har fått vänta en stund på svaret medan hon funderat på frågan. "Förhandlingar är inte en fråga om etik, utan om resultat", svarar hon. "Om förhandlingar med banditer kan uppnå fredligare relationer och en säkrare värld är de värda besväret. Även om det är USA:s president som sitter vid bordet".