Tyska diplomater bedriver - med franskt stöd - en intensiv kampanjverksamhet för att Tyskland ska tilldelas en permanent plats i FN:s säkerhetsråd. Statsminister Göran Persson gav vid sitt framträdande inför FN:s generalförsamling nyligen sitt stöd till Indiens anspråk på en ordinarie plats i rådet. Den politiskt korrekta åsikten i frågan har länge varit att både vetorätten för säkerhetsrådets permanenta medlemmar och urvalet av vilka länder som är permanenta medlemmar i rådet bör ses över.
Och visst finns det goda skäl för en sådan ståndpunkt. Säkerhetsrådet har fem permanenta medlemmar - USA, Ryssland, Kina, Storbritannien och Frankrike - de fem viktigaste segrarmakterna i andra världskriget. FN som organisation skapades ju i praktiken ur den stora alliansen mot axelmaktena, så konstruktionen var mer eller mindre ofrånkomlig 1945.
Vetorätten för dessa fem infördes för att ingen av "de stora" skulle riskera att ställas inför ett FN-beslut som gick emot vad de själva uppfattade som vitala nationella intressen. I praktiken har det inneburit att FN varit handlingsförlamat i en rad situationer.
Länge var dessa fem länder också samma fem som var erkända och öppet deklarerade kärnvapenmakter. Också detta kunde ibland anföras som ett argument för deras särställning i FN-systemet.
Invändningarna mot denna tingens ordning är uppenbara. Men hur ska en annan ordning se ut?
I princip kan man givetvis tänka sig en ordning där vetorätten ersätts av något system med kvalificerade majoriteter. Om en viss andel av de permanenta och/eller tillfälliga medlemmarna av rådet vill genomföra en viss aktion så ska inte en ensam stat med vetorätt kunna utnyttja denna.
Men risken är förstås att de villkor som kan komma i fråga för att på detta sätt luckra upp vetorätten blir så stränga att den praktiska skillnaden blir obetydlig. Det är inte i sig ett skäl mot en förändring, men däremot ett skäl för att stämma ned förväntningarna på vad en förändring kan innebära.
Självklart talar starka skäl för att Indien, världens i dag folkrikaste stat med starkt växande ekonomi och dessutom kärnvapen, ingår bland säkerhetsrådets permanenta medlemmar. Indiens anspråk framstår som starkare grundade än t ex Tysklands eller Japans. Men alla dessa, och några till, förekommer i diskussionen.
Att någon av de nuvarande permanenta medlemmarna skulle gå med på att se sin internationella status minska genom att ge upp ställningen som permanent medlem i rådet ter sig mycket osannolikt. I praktiken skulle alltså en förändring av sammansättningen av de permanenta rådsmedlemmarna vara liktydigt med en utökning. Det innebär att FN-arbetet riskerar att bli ännu trögare än tidigare och att det blir ännu svårare än nu att fatta kontroversiella beslut, även om vetorättenluckras upp.
Inte ens den till synes begränsade förändring som skulle innebära att de fem utökas till sex (med Indien) är problemfri. Måste man då inte också ta med Pakistan? Och är det verkligen rimligt att den enda muslimskt dominerade staten i säkerhetsrådet är det instabila Pakistan som inte ens är störst i denna grupp? Tar man å andra sidan den största, d v s Indonesien, så river man sannolikt upp känslorna i arabvärlden, liksom i Iran.
Kanske kan problemen i tidens fullbordan få en lösning. Utredningsarbete pågår, liksom diplomatiska påtryckningar. Men den som tror att vägen till ett starkare och effektivare FN går via några raska förändringar av säkerhetsrådets sammansättning och funktion riskerar ett smärtsamt uppvaknande.