I Översiktsplanen för 2010 fastslås att kommunen ”aktivt ska arbeta med att utveckla Linnés historiska landskap – särskilt de delar som ingår i ansökan om världsarv – till en resurs för lokal och regional utveckling”. Detta stycke i ÖP 2010 ser ut att bli stötestenen i den process som pågår kring uppförandet av det linneanska kulturarvet på Unescos världsarvslista.
Processen är långt gången. Det så kallade seriella världsarvet som omfattar över tio objekt i åtta länder finns redan med på den så kallade tentativa listan för världsarvslistningen av ”uppkomsten av systematisk biologi som vetenskap”. Sverige är drivande i processen och även om Linné föddes i Småland är det Uppsala som är kärnan i det föreslagna världsarvet med sina fem av totalt sex föreslagna objekt.
Ett av de sex objekten omfattar en av Linnéstigarna, Danmarksstigen, som går genom Årike Fyris. Där växer än i dag plantor som är avkomma till de växter som Linné tillsammans med sina studenter examinerade i mitten av 1700-talet. Det finns belagt med hjälp av DNA-prov som gjorts på herbariematerial från den tiden samt på motsvarande växter i dag. Det är alltså en unik växtplats, en levande grund för beskrivningen av ”uppkomsten av den systematiska biologin”.
Den här miljön tycker många ligger i vägen för Uppsalas utveckling. I den stadsplanering som pågår i stadshuset räknar man med utbyggnad av staden söderut, längs E4 och utmed järnvägen. Dessutom tillkommer omfattande utbyggnad kring Ulleråker- respektive Ultunaområdet. Denna utbyggnad anses också kräva en trafikled över den känsligaste delen av Åriket.
Den här konflikten är ingalunda ovanlig. Vid ett seminarium som Axel och Margaret Johnson-stiftelsen arrangerade på Engelsbergs bruk (ett svenskt världsarv) i veckan vittnade världsarvsexperter från USA, Storbritannien, Italien, Finland och Sverige om liknade problem – och olika problemlösningar.
En väg är att straffa ut sig, som staden Dresden i Tyskland gjort. Brittiska Liverpool planerar höghusbyggen i det gamla hamnområdet som finns på listan och på det gamla jordbrukslandskapet på södra Öland föreslås vindkraftverk. Båda projekten sätter världsarven i fara. En annan väg är att låta världsarvet få bli det identitetsskapande minnesmärke för kommande generationer som var tanken.
Vad ska då de politiker i Uppsala göra, de som vill ha ett världsarv men som inte riktigt gillar konsekvenserna av det?
Inse att listningen i själva verket stärker Uppsalas utveckling och ta utmaningen på allvar?
Eller ta bort Åriket, själva hjärtat i det linneanska världsarvsförslaget, från hela processen?
Var god välj.
P.S. Jag beklagar att jag i min krönika 15 september 2012 om Uppsala universitets planerade kontorsbyggnad felaktigt påstod att någon arkitekttävling inte hade förekommit. Det nuvarande förslaget är resultatet av en arkitekttävling. D.S.