På många sätt är det en fantastisk bok. Dr Phil, själv med en svår uppväxt bakom sig, är inspirerande, nyanserad och förstående. Men samtidigt är han obönhörlig. Det finns inga bra ursäkter och heller ingen möjlighet att spola tillbaka och göra om. Familjeliv är en bok vars väsentligaste budskap är att tydliggöra den enorma makt som alla vi som satt barn till världen, har och hur den makten bäst bör förvaltas.
Under den tid som barnen växer upp är det familjen och föräldrarna som utgör den allra väsentligaste miljön i vilken barnens identitet och självbild tar form. Likaså är det föräldrarna som framför allt skapar, eller föröder, ett klimat för intellektuell och känslomässig utveckling. Makten över att ge barnen förutsättningar för en god framtid ligger främst hos föräldrarna.
Därigenom är Familjeliv en skrämmande bok. För med insikten om den makt man som förälder har över barnens liv inte enbart materiellt utan känslomässigt och intellektuellt följer också självtvivel. Kanske vill man fly från ansvaret. Intala sig att den betydelse man har inte är så avgörande, att det är "andras" ansvar också, eller lika mycket. I en omfattande välfärdsstat som Sverige finns ju mödravård, barnavårdscentraler, det finns dagis, fritis och skola, men också sociala myndigheter och barnpsyk, som kan träda in och stödja föräldrarna. I länder som USA, där man som individ är mer utlämnad åt sig själv, säger sig till exempel en så skrämmande stor andel som en tredjedel av föräldrarna inte vilja göra om experimentet att sätta barn till världen om de kunde välja. Andelen svenska föräldrar skulle förmodligen vara mycket lägre. Här finns som sagt ett annat skyddsnät.
Flertalet föräldrar strävar efter att förvalta den enorma makt de tilldelats på ett bra sätt. Men det är inte säkert att de yttre förutsättningar som i mångt och mycket styr vår tillvaro främjar den goda föräldramakten. Den post-industriella samhällsorganisationen har satt starkt fokus på självförverkligande som ett centralt värde.
När utbildningsnivån ökar förändras arbetsuppgifterna i riktning mot att svara mot detta genom att bli intellektuellt krävande och utmanande. Rutinmässiga jobb försvinner, och kreativitet, flexibilitet och initiativkraft kommer i deras ställe. Makten över arbetet är din, men förutsätter ett omfattande engagemang och stora mentala insatser. Hur ska man då orka att vara den ledande och engagerade motorn för sina barn hemma med allt vad det innebär av intensiv närvaro? Går det verkligen att förena?
Statistiken visar att långtidssjukskrivningar ökar kraftigt bland högutbildade kvinnor i yngre medelåldern. De kvinnor, ofta mammor, mellan 30—40 år som har kreativa, krävande arbeten och samtidigt bildar familj. Utmattningsdepressioner, utbrändhet och överansträngning breder ut sig. Energin tar helt enkelt slut.
I takt med att föräldraansvaret i reell mening blir alltmer delat är det högst troligt att män i samma ålder, papporna, kan komma in i liknande mönster. Men hittills har männens svar varit, inte att spola tillbaka men väl att börja om. Det är inte så ovanligt att äldre män som haft krävande och utmanande arbeten har en andra kull barn och då "tar igen" det som med den första kullen gick förlorat. Slutligen finns den ökande tendensen att välja bort barn. En liten chihuahua, även med egen garderob, kräver trots allt mindre engagemang än två busiga barn.
Att kunna förena strävan efter ett utmanande arbetsliv med en rätt förvaltad föräldramakt är en av vårt samhälles stora frågor. Vilka är svaren? Trenden att skjuta upp barnafödandet allt längre är ingen hållbar lösning. Om pensionsåldern däremot höjs så att ett aktivt arbetsliv åtminstone för en högutbildad omfattar 45—50 år i stället för 35—40, blir det måhända möjligare för föräldrar med höga ambitioner för det egna livet att acceptera att
under en familjebildningsperiod ha mindre kreativa arbetsuppgifter.
Vi lever just nu i en situation där ambitionerna för det egna livet riskerar att gå ut över barnens intressen. Kanske är alltså svaret att föräldrar måste prioritera mer, hur sorglig insikten än kan te sig att alla goda värden inte går att förena, åtminstone inte samtidigt. Men ännu sorgligare vore väl om svaret skulle ligga i en dramatisk ökning av antalet chihuahuor. Med eller utan egen garderob.
Li Bennich-Björkman
Docent i statsvetenskap och fristående kolumnist i UNT
Docent i statsvetenskap och fristående kolumnist i UNT