Att sätta självsäkerheten på plats
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Jag tror man ska förstå vad som hänt, på samma sätt som med bångstyriga Polen som inte alls uppträtt som tacksam "öststat" utan krävt respekt, genom att fundera över status, underordnings- och överordningsprocesser. Att som Europas regeringschefer skaka på huvudena i äkta eller spelad vantro - "vem hade kunnat tro? " - vittnar om att man inte tillräckligt reflekterat över den kollektiva psykologi som styr beteenden och relationer också mellan stater.
Ta parallellen med klassamhällets sätt att fungera. Tänk på den svenska adeln som trots fattigdom, excentriska inslag och brist på politisk makt fortfarande för sig med självklar självkänsla. Så ock Frankrike eller varför inte England med sina stolta och nedärvda traditioner.
Sedan har vi överklassen som erövrat positioner och inget hellre vill än att umgås med adeln, men där självkänslefernissan är litet tunnare. Italien har vi där, och kanske Tyskland som visserligen är en regional stormakt men vars 1900-talshistoria inte går att bortse från.
Arbetarklassen och den lägre medelklassen däremot, kan aldrig på allvar aspirera på att umgås med adel eller överklass. Men med demokratins hjälp har de kunnat göra avtryck i historien, påverka de självsäkra klasserna på ett sätt som var vad många också fruktade i demokratins ungdom. Och vilka finner vi där? De nya medlemsstaterna från öst förstås, tigerekonomin Irland och kanske fler ändå.
När jag får besök av samarbetspartners från Östeuropa, från Ukraina, Estland, Lettland, utstrålar de en nervositet som både väcker ömhet men också irritation. Nervositeten bottnar inte bara i att engelskan är litet knagglig, utan i den tysta insikten om att det egna landet står långt ned i en osynlig hierarki, hur bra man än kan vara som individ. När jag själv är värd för 'hotshots' från USA är det istället jag som är orolig för att vi inte lever upp till förväntningarna.
Hierarkin igen, slår det mig. För trots Irak-krig och Bush-hat för sig amerikanarna fortfarande med den där självsäkerheten som man bara föds med, inte förvärvar.
Så irländarna, en gång Europas fattigaste fattiga, passar nu på att slå tillbaka mot tidigare översittare, mot stater och befolkningar som historiskt frotterat sig med varandra i de fina salongerna. För EU:s vetoregler - där alla stater när det gäller vissa beslut kan spela en vågmästarroll - har gett ett land som Irland oanade möjligheter att avgöra om det överhuvudtaget ska finnas några framtida europeiska salonger att frottera sig i.