Den skattereform som S och FP lanserade 1991 var behövlig. Utomlands kunde Sveriges skyhöga skattenivåer, tidigare, närmast framstå som skrattretande. Och att den typen av skattetryck hämmar konsumtion och tillväxt, behöver man inte fråga en ekonom två gånger om.
Under ledordet ”hälften kvar” sänktes därmed skatterna på tjänsteinkomst betydligt, medan enhetligheten i systemet stärktes. Den lägre skatten på lön finansierades, i sin tur, genom ökad indirekt beskattning och kapitalskatt.
Men hur mår då det svenska skattesystemet i dag?
Strävan mot skatteneutralitet, som delvis fanns i 1991 års reform, var klok. Att likställa skattesatsen för olika inkomstslag motverkar skatteplanering, samtidigt som systemets tydlighet och legitimitet ökar.
I politikerns låda är skatter dock ett av de viktigaste verktygen. Det är med hjälp av dessa som hen försöker hitta en balanspunkt där bland annat tillväxt främjas, skatteflykt undviks, välfärden säkras och medborgarna uppmuntras till att leva sunt (jämför de höga skatterna på tobak, med den låga bokmomsen).
Det är även därför skatter och avdragsmöjligheter tenderar att skifta beroende på maktinnehav.
På torsdagens DN debatt skriver elva experter på samhällsekonomi att en ny skattereform behövs. Skattesystemet har blivit för spretigt, menar de. En av huvudpunkterna som framförs är att skatteskillnaden mellan tjänste- och kapitalinkomst bör minskas.
Kapitalvinster beskattas generellt med 30 procent (diverse undantag finns). För tjänsteinkomst finns däremot två brytpunkter – statsskatten och värnskatten – där skattesatsen ökar.
Skillnaden lockar till skatteplanering. Genom snåriga regelverk, gällande bland andra fåmansföretag, har staten dock försökt täppa igen luckorna.
Trots det laborerar vissa företag med olika ägarstrukturer, för att så mycket kapital som möjligt ska kunna tas ut som avkastning, snarare än som lön.
Att, som experterna på DN debatt föreslår, göra sig kvitt värnskatten skulle vara ett litet steg mot enhetlig och rättvis beskattning. Men att gå hela vägen och radera progressiviteten i inkomstbeskattningen skulle samtidigt leda till ett betydande statligt intäktsbortfall.
Om man inte vill se stora nedskärningar i välfärden – eller tror på en Laffer-mässig tillväxt vid en skattesänkning – måste statens förlorade kronor då hämtas in någon annanstans. Det kan handla om avskaffade ränteavdrag, en enhetlig 25-procentsmoms, fastighetsbeskattning och/eller återinförd arvs- och gåvoskatt. Vad som i slutändan är mest gynnsamt, rättvist och effektivt är tiotusenkronorsfrågan.
Mycket talar dock för att systemets greppbarhet åter måste ökas.