Att sparka på sjuka barn
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Ingen familj har veterligen delgivits misstanke om brott — och ännu mindre har någon dömts. Sanningen är att ingen har något facit ännu. Det vore alltså både klokt och moget om ansvariga statsråd tills vidare avhöll sig från uttalanden i ämnet.
Men uppenbarligen kliade det något alldeles ohyggligt i fingrarna på socialtjänstminister Morgan Johansson och migrationsminister Barbro Holmberg. De tror sig antagligen ha en politisk poäng att plocka hem på sina uttalanden om den "onyanserade flyktingdebatten" och pretentiösa filosoferande om att det "kan vara andra faktorer än flyktingpolitiken som är orsak till att barnen mår illa".
I sakfrågan är det självfallet så att om en myndighet misstänker att flyktingbarn vanvårdas är det dess skyldighet att ingripa på lämpligt sätt.
Det kan vara värt att påminna om att ingen enda av de läkare som fram till nu vårdat familjerna med apatiska barn gjort någon enda anmälan om vanvård — och det är först nu som Migrationsverket samlat ihop ett antal ärenden och anmält.
Men nu får givetvis anmälningarna utredas — dock, självklart, under iakttagande av sedvanlig västerländsk rättspraxis där den misstänkte betraktas som oskyldig intill dess han eller hon överbevisats om motsatsen. Om de bägge statsråden i detta fall valt att respektera den rättspraxis som de generellt måste förutsättas vara anhängare av hade de sluppit skämma ut sig.
För vad de gör är att misstänkliggöra och sparka på de svagaste av de svaga — och hur rimmar det med gängse socialdemokratisk retorik om solidaritet just med de svagaste?
Kd-riksdagsmannen Sven Brus pekar i ett uttalande på ännu en besynnerlighet i statsrådet Johanssons argumentation. Han hävdar nämligen "att de nya uppgifterna" stärker regeringens uppfattning att inte alla asylsökande barn skall ges uppehållstillstånd.
Men på vilket sätt, måste man med Sven Brus fråga sig, "är de apatiska flyktingbarnen mindre skyddsvärda om något enstaka barn vanvårdats?"
De bägge statsrådens andtrutna proklamationer är naturligtvis också ett mycket dåligt sätt att hantera den känsliga kompromissen om asyllagen. Den har sina svagheter, påtalade inte minst av lagrådet, men
när den ändå drivits igenom bör den vårdas och inte utsättas för krypskytte.
Miljöpartisternas upprördhet över det socialdemokratiska agerandet är inte alls svår att förstå. På ännu ett område bryter det rödgröna samarbetet samman inför våra ögon.