Att ställa somliga krav är att bry sig

Att vara folkpartist är att vara kluven. Så har kritiker länge beskrivit den typiska folkpartisten, en som velar fram och tillbaka och inte vet vad han vill. Men uttrycket har också använts positivt, en folkpartist är en person som kan se saker från båda sidor och inte automatiskt tar ställning utan att tänka igenom saken.
Förr gällde motsättningarna inom partiet mest frisinnade och liberaler. Frisinnade ansågs vara mer socialt inriktade medan liberalerna mer betonade friheten. Tidvis var olikheterna ganska stora, och ibland var det svårt att hålla ihop partiet. I sitt mycket skickliga inledningstal åberopade den nyvalde folkpartiledaren Jan Björklund flera gånger den gamle Waldemar Svensson, som tillhörde den frisinnade falangen men också betonade frihetskrav.
Nu sägs att motsättningarna gäller kravliberalism mot socialliberalism. Ordet kravliberalism används huvudsakligen av motståndare till partilinjen, både inom och utanför partiet. Det syftar på politiska åsikter som att invandrare ska genomgå språktest för att bli svenska medborgare, att skolan ska ställa krav på eleverna, att den som får a-kassa ska vara skyldig att stå till arbetsmarknadens förfogande med mera. Mycket av detta gillas av en stor del av svenska folket och har tvingat socialdemokraterna att ifrågasätta exempelvis den egna skolpolitiken.
Kravliberalismen anses vara påhittad av den avgångne partisekreteraren Johan Jakobsson, som fick avgå i samband med hanteringen av dataintrånget hos socialdemokraterna. Därför har begreppet i mångas ögon fått en starkt negativ klang. En del folkpartister önskar därför att Jan Björklund ska visa sig bli en partiledare med socialliberala förtecken.
Problemet är bara att ingen riktigt vet vad det innebär. Det ska vara lite vänster, att slå vakt om socialförsäkringar och höga ersättningar och satsa på att lösa sociala problem. Just det har ju varit folkpartiets politik. Partiet lyckades trots motstånd från moderaterna bevara nivåerna i sjukförsäkringen och behålla enprocentmålet för biståndet. På andra punkter har man fått ge sig, men så är det ju i en allians. Jan Björklund aktualiserade också några sociala frågor i sitt inledningstal, till exempel de äldres problem och psykiatrins behov.
Just i går hade Dagens Nyheter ett reportage om en engagerad lärare som till slut inte orkade fortsätta att jobba längre. Den som har tvivlat på behovet av mer ordning och respekt för lärarna i skolan kan med fördel läsa detta hjärtskärande reportage om elever som förstör för både varandra och lärarna. Man kan diskutera länge hur det kommer sig att somliga ungdomar numera anser att det är helt acceptabelt att slå lärare och omöjliggöra lektioner. Självklart ska man angripa de sociala orsakerna. Men det tar lång tid att ändra attityder. Under tiden förstörs skoltiden för både lärare och elever. Det bråkas mer i svenska skolor än någon annanstans, visar internationella undersökningar. Att satsa på ordning och kunskap i skolan är om något en social fråga.
Just skolfrågan förknippas starkt med Jan Björklund. Hur han kommer att agera i andra frågor är mer oklart, eftersom han så tydligt koncentrerat sitt arbete just på skolan. Men han är ju ingen duvunge. Han har suttit i folkpartiets ledning i många år. Det finns ingen anledning att tro att han kommer att leda partiet i någon ny riktning. Däremot kommer folkpartiet att ha nytta av hans energi och förmåga att tala klartext.
Kraven på en mer socialliberal inriktning av folkpartiets politik ställs uppenbarligen av personer som inte riktigt vet vad de själva vill, bara att det ska vara "något annat". Motsättningen mellan att ställa motiverade krav och att ta socialt ansvar finns inte. Det är uppenbarligen Jan Björklunds egen uppfattning och den är lätt att skriva under på.
För folkpartiet och Jan Björklund gäller det nu att inte frestas att gå för långt med kraven och samtidigt undvika att falla tillbaka i "snällismen". Det är både socialt och liberalt att utgå från att människor faktiskt kan om de får chansen, både en och kanske flera gånger. Att döma av Jan Björklunds tal i Västerås inser han det. det går i den bistra verkligheten.