I juli 1995 mördades mer än 8000 pojkar och män i den bosniska staden Srebrenica. De föstes samman med bundna händer och förbundna ögon, för att sedan grupp för grupp föras iväg och skjutas. Överlevarna avrättades med nackskott. Kropparna slängdes ner i omärkta massgravar.
Massakern i Srebrenica var det största massmordet i Europa sedan andra världskrigets slut, ett folkmord på en kontinent som lovat att inga fler folkmord skulle få ske. Det har skavt i våra samveten sedan dess.
I torsdags greps den högst ansvarige för morden, den förre bosnienserbiske överbefälhavaren Ratko Mladic. (Se gårdagens ledare.) Det är en viktig händelse, för Bosnien, för Serbien, för hela Europa – och för den internationella rätten.
Jugoslavientribunalen röjde väg för en ny internationell politisk kultur, som ännu är ung och svag, men som erbjuder ett hopp om en bättre framtid. Det är inte längre självklart att acceptera statssuveräniteten som ursäkt för vilka brott som helst, och de mänskliga rättigheterna och krigets lagar har äntligen börjat få de gränsöverskridande institutioner och sanktionsmöjligheter de saknat. Viktigast av dem är Internationella brottmålsdomstolen (ICC), som redan börjat lagföra massmördare och diktatorer.
Ratko Mladic kommer nu att ställas inför skranket i Haag och svara för sina brott, en symbolisk upprättelse till offren och deras efterlevande. Kanske kan det också besvara några av de olösta frågor som ännu återstår kring massakern. Att fortsätta utreda händelserna i Srebrenica är nödvändigt, inte bara för de många som fortfarande sörjer, utan också för att hävda historiens rätt mot folkmordets förnekare.
Minnet av de mördade i Srebrenica attackerades redan innan krutröken skingrats, och inte bara av förövarna själva. Också här i Sverige vann mördarnas historieskrivning stöd. Många svenskar, särskilt på vänsterkanten, tog ställning mot det internationella ingripandet på Balkan – och det det var förstås deras rättighet, även om det med facit i hand var en fruktansvärd felbedömning.
Men inom denna grupp fanns också de som lät en reflexmässig fientlighet mot USA översättas i stöd för den bosnienserbiska sidans krigspropaganda. Paroller om ”kritiskt tänkande” fick ursäkta de mest okritiska konspirationsteorier. Denna folkmordsförnekelse nådde på sin tid långt in i svenskt politiskt liv, exempelvis under 2003–2004 års debatter kring revisionistiska inlägg i tidskriften Ordfront. I viss mån lever den kvar.
Kanske kan arresteringen av Ratko Mladic bidra till att den lögnkampanjen punkteras, men frågan är om det gör någon skillnad. Den som inte låtit sig övertygas av vittnesmål, fotografier, filmer, massgravarna, dna-identifieringen, listorna på offer och förövarnas erkännanden, lär aldrig byta åsikt. Men den moraliska plikten att fortsätta utreda frågan kvarstår, för något annat sätt att hantera ett folkmord finns inte: att bit för bit blottlägga sanningen om vad som hände, så att åtminstone minnet av de döda får leva.