Att vänta ut Nordkorea
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Ingen vet alltså om det verkligen finns några kärnvapen att diskutera. Men ingen vågar heller utgå från att regimen bluffar.
Tillräckligt många omständigheter tyder på att Nordkorea har resurser att framställa vapenplutonium för att det ska finnas skäl till oro.
Risken är kanske inte i första hand att Nordkorea självt attackerar något grannland med kärnvapen, även om man inte säkert kan utesluta en desperat sista uppvisning av detta slag innan regimen kollapsar.
Däremot måste man på allvar räkna med att regimen kan försöka sälja vapenplutonium till andra s k skurkstater — eller till terroristgrupper — som ett sätt att få in valuta.
Ur regimens eget perspektiv är detta fullt rationellt. Isoleringen från omvärlden är nästan total och rapporterna om svält och undernäring avlöser varandra år efter år. Regimen själv lever i ett tillstånd av paranoid skräck, i första hand för världen utanför men rimligen också för vad som skulle kunna hända om befolkningens lidanden ledde till genuina protestyttringar.
För att upprätthålla den överdimensionerade armén — och kommunistpartiets maktmonopol — måste regimen få in valuta. Tidigare sålde man narkotika, nu säljer man vapen — och kanske material till kärnladdningar.
Hur ska omvärlden hantera sådant? Taktiken hittills har varit att locka med fördelar på olika områden i utbyte mot att regimen avbryter sitt kärnvapenprogram. Kina, Sydkorea och Japan har erbjudit materiell hjälp av olika slag och Sydkorea, som har särskilda skäl att frukta för ett okontrollerat sammanbrott i norr, har erbjudit ekonomiskt samarbete över den i övrigt strikt tillslutna gränsen. I juni erbjöd USA ekonomiskt bistånd och säkerhetsgarantier i utbyte mot att regimen gick med på en kontrollerad nedmontering av de anläggningar som kan användas för kärnvapenproduktion.
Nordkorea har aldrig svarat på detta erbjudande. I stället har man alltså lagom till diktatorn Kim Jong-Ils födelsedag (en nationell helgdag) förklarat att man inte vill förhandla om någonting.
Den första officiella kommentaren från USA:s utrikesminister Condoleezza Rice gick ut på att Nordkorea på detta sätt bara ökar sin egen internationella isolering. Men Kim Jong-Il räknar säkert med att USA och de fyra övriga länderna i förhandlingsgruppen i stället kommer att höja buden ännu mer för att förmå honom att återgå till samtalen. Det handlar alltså, som så ofta i fråga om Nordkorea, om utpressning.
Finns det inget annat att göra än att erbjuda Kim Jong-Il mer och mer för att han tills vidare ska avstå från att förse terrorister eller gangsterregimer med kärnvapen? Möjligen håller spelförutsättningarna nu på att förändras.
Ett led i USA:s proklamerade krig mot terrorismen är att misstänkta transporter, till lands, till sjöss och i luften, numera riskerar att stoppas. Också Ryssland — och, i mer försiktiga ordalag, Kina — har gett sitt bifall till denna strategi. Länder som Iran och Syrien, som misstänks för samarbete med Nordkorea eller för att vara kunder för nordkoreansk vapenexport granskas också hårdare än tidigare. Detsamma gäller finanstransaktioner som kan sättas i samband med nordkoreanska försök att skaffa fram internationell valuta.
Kanske finns också för första gången tecken på minskad stabilitet inom regimen i Pyongyang. Rykten om försiktiga missnöjesyttringar har nått omvärlden. Andra rykten talar om att Kim Jong-Il kommer att utse en av sina söner till "tronföljare" för att demonstrera att han och hans klan fortfarande kontrollerar landet.
Tålamod och vaksamhet kan i så fall kanske till sist ge resultat. Det yttersta målet för Nordkoreas hemlighetsfulla ledare kan mycket väl vara att få en säker reträttväg den dag då deras skräckvälde inte längre går att upprätthålla.