Att (v)ara eller inte (v)ara
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
I helgen bildades ännu ett lokalt utbrytarparti när föreningen demokratisk väns-ter i Lund registrerades hos valmyndigheten. Dess ledare, Ulf Nymark, har lämnat vänsterpartiet efter 30 års medlemskap.
Vänsterpartiets tidigare vice ordförande Johan Lönnroth har också gått med i ett utbrytarparti, vänsterdemokraterna, men tänker för den skull inte lämna sitt gamla parti. Dörren hålls halvöppen, vilket inte minst borde göra såväl gamla som nya tilltänka väljare något konfunderade.
Själv säger sig Lönnroth hoppas på en politisk förändring inom vänsterpar- tiet som ska göra alla olika utbrytningar onödiga. Den nykommunistiska trenden kan inte vara länge till, säger han till TT.
Det är till att vara optimistisk med tanke på vad de senaste partikongresserna har inneburit för dem som, i likhet med Lönnroth själv, vill att vänsterpartiet ska bryta med sitt förflutna och ställa sig på fast demokratisk grund. Eller hoppas han i stället bli utesluten för att hans motståndare ska få skämma ut sig ytterligare en smula?
Men i den formella frågan om dubbla medlemskap har naturligtvis de gamla kamraterna inom vänsterpartiet rätt. Ingen kan tillhöra två konkurrerande partier samtidigt.
Lönnroths svårigheter att bestämma sig illustrerar ett gammalt problem inom den svenska vänstern: Alltför många personer med stora och hedervärda ambitioner i frågor som handlar om rättvisa, solidaritet och utjämning av klassklyftor har genom åren slösat bort sin politiska talang i ett sällskap där villkoren alltid bestämts av dem som tycker att kommunistisk dogmatik är viktigare än faktiska resultat.
I Finland fick vänsterförbundets partiledare Suvi-Anne Siimes i torsdags nog av gammelkommunisterna och lämnade partiet. Hon vet vad hon vill. Men det gör tydligen inte Johan Lönnroth.