Debatten om vinster i välfärden rör sig konstigt nog mellan extremerna. Antingen vill man släppa de privata intressena fria eller så vill man begränsa och strypa möjligheterna att göra vinst och därmed på sikt återgå till ett offentligt monopol. Det är konstigt eftersom ingen av dessa modeller gagnar dem det handlar om, skolbarn, sjuka och äldre.
Mats Edman, chefredaktör för Dagens Samhälle, anser att i princip inga fel begicks av äldreomsorgskoncernen Carema Care under fjolårets vårdskandal. På DN Debatt (15/10) ger han många skäl till att koncerner som Carema borde få fortsätta att expandera. Bara tio procent av den sammanlagda offentliga upphandlingen gäller välfärden, resten sådant som sällan eller aldrig ifrågasätts. Vinsterna i välfärdsföretagen är överlag låga och sker det övertramp så är det minst lika illa i offentlig regi, får vi veta.
Men det måste ändå gå att tycka att det är skillnad på företaget som bygger om skolan och det som tar hand om våra barn. Det måste gå att tycka att ett monopol, det offentliga, inte ska ersättas av ett nytt men med sämre insyn, utbildnings- och omsorgskoncerner, och att dessa inte ska skatta för sina vinster i skatteparadis. Det måste gå att tycka det och ändå vara för valfrihet i välfärden och fri företagsamhet.
Regeringen har inte så stora problem då man för en ständig diskussion om hur kvaliteten i välfärden ska kunna säkras på bästa möjliga sätt. Utgångspunkten är valfrihet, sedan vill man ställa krav på utföraren så att skattepengarna används optimalt. I höstens budget gjorde man det omöjligt med den typ av aggressiv skatteplanering som förekommit, så kallade räntesnurror.
Begränsning av vinstuttag har också diskuterats, liksom ägandeformen. Kvaliteten i skolan och omsorgen ska kunna behållas genom inspektioner och uppföljningar av verksamheten. Det är inte på något sätt enkelt att åstadkomma men de grundläggande principerna, valfrihet och kvalitet, gör själva strävandet mindre komplicerat.
Desto svårare då för Stefan Löfven och Socialdemokraterna, vilken kompromiss man än väljer. Partiledningen säger sig ha regeringens utgångspunkt, valfrihet, och vill utreda möjligheten att begränsa vinstuttaget. Men LO vill, liksom som stora delar av partiet, helt enkelt strypa möjligheten för privata företag att finnas i välfärdssektorn. ”Festen är slut”, som det uttrycktes i Malmö arbetarekommun.
LO-kongressen beslutade i våras om en non profit-princip i välfärden, ”varje skattekrona” ska gå till verksamheten den är avsedd för. Tydligare kan det inte sägas och vice ordförande Tobias Baudin kräver (DN 15/10) att S ”måste göra en förflyttning”. Och här är kärnan i Stefan Löfvens problem: Hur ska han kunna flytta sig närmare LO:s ståndpunkt utan att förstöra det han vet att svenska folket vant sig vid och vill ha – valfrihet i skola, vård och omsorg.