Först fick nio motkandidater ställa upp mot Vitrysslands president Aleksandr Lukasjenko. Som en sorts gest mot EU fick de rent av visa upp sig i tv och bedriva en försiktig valkampanj.
Men rösträkningen sköttes på samma sätt som vanligt. Denna gång bestämde sig Lukasjenko för att han fått 80 procent av rösterna. Opinionsmätningar före valet pekade på 30-40 procent.
Kanske som ett resultat av att oppositionen haft marginellt mer utrymme inför detta val så blev också demonstrationerna mot det uppenbara valfusket större än väntat. Den högsta siffran som angetts för antalet deltagare i Minsk är
40 000 – den lägsta är 10 000. Men också den lägre siffran är mycket hög med tanke på förhållandena i landet.
Fruktade Lukasjenko att protesterna skulle växa ytterligare och leda till en kris för regimen? ”Det blir ingen revolution i Vitryssland” har han sagt, med uppenbar syftning på Ukraina. Våldet i måndags gick långt utöver allt som tidigare skådats också i denna polisstat och riktades inte bara mot presidentkandidater och demonstranter utan också mot oberoende journalister och ideella organisationer för mänskliga rättigheter. På känt manér hävdade regimen att det var demonstranterna som attackerat polisen och man har naturligtvis också fått fram ”vittnesmål” från en av de två presidentkandidater som inte greps i måndags.
Ingen kan egentligen vara förvånad. Sådana här saker har inträffat ständigt i Vitryssland under Lukasjenkos sexton år vid makten - skillnaden är bara att nu inträffade allt på samma gång.
Uttalandena från Lukasjenko är grövre i tonen än tidigare och spärrarna förefaller vara helt borta. Oppositionsledaren Vladimir Nekljajev slets ut från det sjukhus där han vårdades efter polisens misshandel och fördes bort. I går uppgavs att han och två andra oppositionsledare fängslats av vitryska KGB (i princip samma som det gamla sovjetiska). Hade Sibirien legat i Vitryssland så hade de antagligen varit på väg dit nu.
Ändå är detta extrema våldsutbrott mot fredliga demonstranter gåtfullt. Lukasjenko har hittills försökt balansera mellan Ryssland och EU och vet mycket väl att den ryska ledningen helst vill ha bort honom. Genom att visa sitt totala förakt för EU:s grundprinciper har han försatt sig i en situation där detta spel inte längre går att driva. Tanken att utlovat EU-bistånd skulle kunna utbetalas efter det som nu har hänt går inte ens att tänka.
Ryssland skulle däremot kunna lägga sin tyngd i vågskålen till förmån för någon av Lukasjenkos utmanare – inte för att man önskar demokrati utan för att man vill slippa Lukasjenko. I så fall finns en förklaring till våldsutbrottet – ingen utmanare ska över huvud taget våga visa sig efter detta. Lukasjenko väljer isolering, men oppositionen kan samtidigt bli mer beslutsam