Även irakier föredrar friheten
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
På Bagdads gator går människor och viftar stolt med sina bläckiga pekfingrar, tecknet på att de röstade i valet. Det är alltså samma mönster som vi nyss såg i Ukraina, i höstas i Afghanistan och i början på 90-talet i Baltikum.
För människor som under lång tid varit förtryckta och som tidigare bara tvingats delta i diktaturernas förnedrande valfarser är symbolvärdet att för första gången verkligen få delta i sitt lands styrelse genom att fritt lägga sin röst lika uppenbart som upplyftande.
I många klentrognas kommentarer inför valet fanns denna helt fundamentala aspekt antingen inte alls med, eller var starkt nedtonad. Men i grunden är det ju ganska enkelt.
Demokratin är den enda styrelseform som tar hänsyn till människans värde och värdighet. Det finns helt enkelt inget folk som föredrar att vara förtryckt framför att vara fritt, i den mån det har ett val. Iraks folk är, förstås, inget undantag.
Ett annat typiskt inslag är den realism som utmärker så många uttalanden i Irak efter valet. Det tycks finnas en genomgående insikt om att det man nu gjort är att ta ett första steg på en mycket lång och
svår väg.
Den irakiska regering som om någon månad kommer att tillträda kommer liksom den nuvarande att vara en övergångsregering. Skillnaden är dock att den kommer att ha sitt mandat från det irakiska folket, och inte från den amerikanska ockupationsmakten.
Det är en viktig skillnad som innebär att frågan om den utländska truppnärvaron kommer att aktualiseras med en helt annan skärpa än vad som hittills varit möjligt. Det är ju, trots allt, ett faktum att den viktigaste enskilda orsaken till det bedrövliga säkerhetsläget i Irak är allvarliga försummelser från USA i fråga om planeringen för vad som skulle ske efter att Saddam Hussein besegrats militärt.