Avfallsproblemet olösligt?
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Än så länge handlar det om kliniska tester. Om de ytterligare kliniska tester som nu ska genomföras i Skandinavien bekräftar de hittillsvarande resultaten kan metoden börja lanseras på bred front.
I så fallen fantastisk framgång. Vi inregistrerar den, mer eller mindre förstrött. Funderar kanske över den en liten stund, skänker i bästa fall forskarna en beundrande tanke - och sedan är det inte mycket mer med det. Att forskning på olika områden gör framsteg, och ibland genombrott, är för de flesta en självklarhet, som man inte behöver slösa ytterligare tankemöda på.
Fast det finns förstås ett undantag - kärnkraftens avfallsproblem. Sedan kärnkraften blev en politisk laddad fråga i Sverige för ungefär ett tredjedels sekel sedan är det ett axiom att kärnkraftens avfallsproblem är olösligt och kommer att vara olösligt i evigheters evighet, amen.
I takt med att hotet om den globala uppvärmningen vuxit till det främsta miljöproblemet har debatten om kärnkraften gradvis blivit allt mer realistisk. Debattläget är ett helt annat i dag än för 20-30 år sedan. De inslag som gränsade till rent antiintellektuell hysteri, där den horribla tankeförbudslagen är det mest slående exemplet, är nu nästan helt borta.
Men i fråga om kärnkraftsavfallet dominerar defaitismen alltjämt på ett förkrossande sätt. Ingen tycks tro att forskningen någonsin skulle kunna tänkas vara i stånd att hitta medel för att gradvis bemästra och till slut också lösa detta problem. I varje fall lyser den synpunkten med sin närmast totala frånvaro i debatten.
Är det inte lite konstigt?