Någon måste ha förtalat Josef K, ty efter att ha gjort sig skyldig till en lagöverträdelse och sedan avtjänat sitt straff bestraffades han igen. Kafkas berömda inledning till Processen skildrar inte precis någon rättsstat, och de allra flesta skulle kalla även denna version av stackars Josef K:s situation absurd eller till och med overklig. Men faktum är att dubbel bestraffning fram till förra veckan fortlöpande förekommit i Sverige. Hädanefter blir vårt land dock mer rättssäkert, tack vare en klargörande dom från Högsta domstolen.
Det var i tisdags som HD enhälligt klargjorde att systemet med skattetillägg och skattebrott för en och samma handling strider mot allmänna rättsprinciper. I framtiden kommer den enskilde att vara skyddad mot den dubbla bestraffning som den hittillsvarande ordningen i många fall resulterat i.
Förbud mot dubbel bestraffning är en av de principer som utmärker en rättsstat. Ett avslutat ärende ska behandlas som sådant – efter att domen fällts och straffet avtjänats ska den dömde kunna börja om och starta ett nytt liv. Den som sonat sina handlingar måste slippa vara orolig för att godtyckligt bli fråntagen sin frihet på nytt.
Detta är av synnerlig vikt när det gäller så kallad vertikal verkan av lagstiftningen. I fallet med skattetillägg straffas enskilda för brott som begåtts mot staten. Men det råder inte bara maktobalans mellan rättssubjekten, dessutom hamnar skattetillägget i statens skattkista, vilken ju används för att betala domarnas löner. I Sverige, som är ett land med stora offentliga utgifter och som dessutom beskattar sina medborgare hårt, måste det vara tydligt att det offentligas ekonomiska intresse inte spelar in när straff för just skattebrott utdöms. Om den enskilde har anledning att tvivla på sakligheten i bemötandet riskerar förtroendet för staten att vackla.
Rätten att slippa bestraffas flera gånger för samma brott garanteras alla EU-medborgare i EU:s rättighetsstadga. År 2010 begärde Haparanda tingsrätt ett förhandsavgörande direkt från EU-domstolen, angående ett mål om just skattetilläggssystemet.
Man ville veta om den svenska ordningen stred mot förbudet om dubbel bestraffning i EU:s rättighetsstadga, och gick i och med begäran förbi HD. Detta var kontroversiellt eftersom förhandsavgöranden, mål där EU-domstolen klargör hur EU-rätten ska tillämpas, i regel inte begärs av nationella underinstanser.
Frågan har alltså varit problematisk för Högsta domstolen. Att rättsläget behövt klargöras framgår med all tydlighet i och med Haparanda tingsrätts begäran om förhandsavgörande. Det har även lett till att fler underinstanser hellre än att följa HD:s prejudikat helt öppet tagit saken i egna händer och självständigt tolkat EU-rätten och Europakonventionen i sina bedömningar.
Detta har naturligtvis undergrävt HD:s ställning och varit bekymmersamt för det svenska rättsväsendet i stort. Den högsta instansens funktion urholkas när de undre inte tar den på allvar. Dessutom: följer de inte prejudikaten leder det till att förutsebarheten för den enskilde ytterligare försämras.
Att HD nu tagit situationen på allvar framgår av att beslutet avgjordes i plenum; alla justitieråd närvarade. Förfarandet är mycket ovanligt och används bara när målet är av särskild vikt för rättskipningen i liknande frågor. Utgången i sådana mål får starkt prejudikatvärde och har alltså en klargörande funktion i rättsväsendet.
EU-domstolen meddelade svaret på Haparanda tingsrätts frågor tidigare i år, och förhandsavgörandet har inverkat på förra veckans dom. Beslutet innebär att HD ändrar sin praxis och att skyddet mot att för en och samma handling bestraffas gång på gång därmed förstärks. Detta är välkommet, för det första eftersom rättsläget klarnat – underinstanserna får nu en tydligare linje att följa och HD:s auktoritet kan återupprättas.
För det andra är det glädjande att även den som fifflat med skatten slipper Kafkaliknande behandling och numera kan åtnjuta den förutsebarhet som passar en rättsstat.