Söndagens partiledardebatt i SVT kändes som ett avstamp mot valrörelsen om knappa två år. Laguppställningarna är nu klara, det är dessa åtta (plus Gustav Fridolin) vi kommer att få se. Oppositionsledaren Stefan Löfven börjar också bli varm i kläderna och ha något som liknar en politik att berätta om. Det hettar till i svensk politik igen – och det är bra efter några års stiltje.
Valets viktigaste fråga är som vanligt jobben, och där har både regering och opposition för närvarande svårt att övertyga. Regeringen för att arbetslösheten inte går ned, trots ett antal åtgärder som har gemensamt att de är dyra och har en svårmätbar tveksam effekt på jobben: arbetsgivaravgiften för unga, restaurangmomsen och nu också sänkt bolagsskatt.
Men oppositionen har en ännu svårare uppgift. De rödgröna partierna köper regeringens satsningar på forskning och infrastruktur och har i storlek liknande jobbsatsningar för unga, om än med lite annan profil. De tre partierna måste nu övertyga väljarna om att ett paket av skatte- och bidragshöjningar kommer att få jobben att strömma till.
Den absolut viktigaste faktorn bakom arbetslösheten är konjunkturen, och den är som bekant historiskt usel sedan fyra år tillbaka. 7,5 procents arbetslöshet är något högre än när alliansen tillträdde, vilket Socialdemokraterna ständigt påpekar. Kanske är detta bra med tanke på omständigheterna, men det spelar ingen roll. Det kan alltid bli bättre och en regering som uppgivet skyller på konjunkturen blir inte omvald.
Jobben kan bli en akilleshäl för regeringen om inte arbetslösheten vänder nedåt. För Stefan Löfven väntar prövningar i frågor om sjukförsäkringen och vinster i välfärdssektorn. Socialdemokraterna vill avskaffa den bortre gränsen och återinföra en ”mänskligare sjukförsäkring”. Resonemanget övertygar inte.
Den gamla sjukförsäkringen var omänsklig för hundratusentals, den nuvarande blev omänsklig på flera punkter som nu har korrigerats. Nya siffror på sjukskrivna som återvänder till arbete tyder på att den reformerade sjukförsäkringen är på väg att bli både rättvis och ekonomiskt hållbar.
Vinster i välfärden är främst Löfvens interna problem, men det kommer att utnyttjas av regeringen så länge Socialdemokraterna tvekar. Kommer den populära friskolan eller vårdcentralen att tvingas stänga vid en rödgrön valseger, är frågan. ”Vi stänger redan för fullt i de kommuner där vi bestämmer”, dundrar Jonas Sjöstedt (V), och Löfven ser allt annat än bekväm ut där han står.
”Alliansens nya taktik” skrevs det om på flera håll efter debatten. Fredrik Reinfeldt ska ha hållit en låg profil i syfte att släppa fram de mindre partierna, vilken i sin tur skulle rädda dessa kvar i riksdagen och alliansen kvar vid regeringsmakten.
Men då glömmer man att talartiden här inte fördelas utifrån riksdagsmandaten. Det fina med dessa debatter är just att de visar bredden i svensk politik, att det inte – som ibland i mediedramaturgin – reduceras till en tvekamp om statsministerposten.