Redan då talades det om en repris på tvekampen 1995 mellan Bill Clinton och den dåvarande talmannen och republikanen Newt Gingrich. Och alldeles riktigt: med maskinmässig säkerhet manövrerade den politiska processen sig fram till ett läge där statsförvaltningen skulle tvingas stänga sin verksamhet.
Republikanerna satte alltså press på demokraterna att göra hårda budgetbesparingar för att gå med på att skjuta till extra pengar för att låta myndigheter fortsätta sin verksamhet. De ville, som 1995, markera att underskotten i statens affärer inte var acceptabla.
Men det gick, har man också påmint sig, illa för republikanerna. Partiet stod visserligen fast vid sina principer och lät delar av statsapparaten lamslås, men det politiska priset blev högt. Republikanerna framstod som oansvariga och rigida medan Clintons popularitet ökade – han omvaldes med lätthet i november 1996.
Så varför har republikanerna gjort om bravaden? Det beror på vilken republikan man frågar. Den renläriga, hata-staten-falangen som backas upp av den inflytelserika Tea Party-rörelsen vill till varje pris minska staten och avskyr tanken på kompromiss. Deras känslor och väljare måste talmannen John Boehner ta hänsyn till och såg sig därför tvungen att ge sig in på ett populistiskt chicken race. Men i grunden vill han ha en uppgörelse och har uppträtt med betydligt större beredvillighet än den stridslystne Newt Gingrich. När den här krönikan publiceras finns fortfarande tid för en överenskommelse.
Också för Barack Obama är konsekvenserna av ett sammanbrott politiskt riskabla. En viktig orsak till att han blev president var löftet att bryta polarise-ringen mellan demokrater och republikaner. Under Obamas två år i Vita huset har den istället ökat. Moderata och partipolitiskt oberoende väljare, de som gjorde hans valseger möjlig och som han fortfarande är beroende av för att omväljas, har övergivit honom. De skulle mycket väl kunna stärkas i övertygelsen att den man de röstade på 2008 inte är värd deras förtroende 2012.
Dagens uppståndelse döljer långsiktiga och strukturella ekonomiska problem. Väljarna vet att USA lever över sina tillgångar men litar inte på att politikerna – eftersom de skapat problemen – är kapabla att göra något åt dem. De vill ha en mindre stat och lägre skatt, men bevara kostsamma och ineffektiva välfärdssystem. Frestelsen för demokrater och republikaner att skjuta på de svåra besluten, och därmed bevara sakernas tillstånd, har hittills varit dem övermäktig.