Säkert förekom oegentligheter här och där under Colombias presidentval. Men ingen har på allvar ifrågasatt att valsegraren Juan Manuel Santos, i spetsen för en valkoalition som byggts upp kring den avgående presidenten Alvaro Uribe, verkligen vann.
Att väljarna vill att landet ska styras genom val i stället för med våld är höjt över allt tvivel. Med närmare 70 procent av rösterna i presidentvalets andra omgång har Santos en unik möjlighet att gå vidare med den stabilisering av det svårt krishärjade Colombia som inleddes under Uribes två perioder.
Uribe ville först ändra grundlagen för att kunna ställa upp för en tredje period och hade säkert blivit vald om han lyckats med operationen. Men Högsta domstolen höll fast vid författningen och Uribe godtog utslaget. Resultatet var en tänkvärd kontrast till förhållandena i grannlandet Venezuela där president Hugo Chavez kan omväljas hur många gånger som helst och där oppositionen systematiskt marginaliseras.
I Colombia var valet på riktigt. Uribes favorit Santos hade mycket väl kunnat förlora och utmanaren Antanas Mockus från det Gröna partiet hade inga svårigheter att driva sin valkampanj, även om hans valapparat var blygsam jämfört med Santos.
Uribe har inte precis gått fram med silkesvantar mot vänstergerilla, knarkligor och paramilitära grupper sedan han blev president 2002. Men landet har blivit betydligt säkrare än tidigare, vanliga medborgare upplever en trygghet i vardagen som inte funnits på decennier - och de demokratiska grundstrukturerna består. Därmed finns också förutsättningar för ekonomisk och social utveckling. Investeringar och tillväxt är redan på väg upp.
Ingen kan utfärda garantier för att utvecklingen fortsätter i rätt riktning. Men förutsättningarna finns där och president Santos kan använda sin valseger och den stora majoritet han redan har i kongressen för att båda förstärka rättssäkerheten och angripa arbetslösheten och förbättra sjukvård och utbildning. Utan att ge avkall på säkerheten har han markerat distans till vissa av Uribes metoder.
Viktigast är kanske att han markerat att domstolarnas oberoende ska skyddas. Det är nödvändigt för varje fungerande demokrati. Och fungerar inte demokratin så fungerar i längden inte så mycket annat heller.