Baklängesdemokrati
Vad har man egentligen myndigheter till? Så här brukar det gå till: Politiska debatter resulterar i att partier tar ställning, övertygar regeringen som tillsammans med riksdagen fattar beslut. Sedan fårmyndigheterna ta över och förverkliga det som beslutats.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Till dessa myndigheter hör Folkhälsoinstitutet, Högskoleverket, Glesbygdsverket, Ungdomsstyrelsen, Nationella sekretariatet för genusforskning, Diskrimineringsombudsmannen och andra ombudsmannainstitutioner. Flera av dem påpekar på sina egna hemsidor att en av deras viktigaste uppgifter är att skapa opinion.
När Integrationsverket inrättades stod det i regeringens förslag att man borde inrätta en myndighet för att integrationspolitiken ska uppfattas som trovärdig och att "de synsätt som ligger till grund för politiken redan från början ska kunna göras tydliga".
Ungdomsstyrelsen vill öka ungdomars inflytande över alla samhällsfrågor och funderar över sänkt rösträttsålder. Högskoleverket vill mäta hur högskolorna uppfyller kraven på jämställdhet, studentinflytande och etnisk mångfald. Folkhälsoinstitutet utger en ungdomstidning som vill skapa motbilder till den kommersiella pressen.
Och EU-2004-kommittén har föreslagit en ny myndighet som ska syssla med EU-information. Enligt hemsidan har man också ordnat teater och föreläsningar. Bara folkpartiet reserverade sig mot kommitténs förslag.
Varför är då Bo Rothstein så kritisk mot opinionsbildande myndigheter? Visst behövs debatt och opinionsbildning. Men det blir fel om det är statliga myndigheter som ska förse oss med detta. Den uppgiften vilar i stället på politiska partier, organisationer, folkrörelser, lobbygrupper med flera. Det är inte staten som ska förkunna för oss vad vi ska tycka. Det är till exempel partierna som borde engagera sig i EU-debatten, inte en statlig kommitté.
Nu kan säkert svenska väljare tänka själva. Men problemet är svårare än så. De politiska partierna befinner sig sedan flera år i kris med starkt minskande medlemsantal och problem med att rekrytera folk till olika poster.
Om ämbetsverk tar över en del av partiernas uppgifter, om det är myndigheter och inte partier som skapar politiken, förvärras krisen. Resultatet blir att statliga myndigheter försöker övertyga regeringen som i sin tur försöker förankra politiken hos väljarna. Effekten blir försvagade partier. Den demokratiska processen snurrar baklänges och det politiska ansvaret blir oklart för väljarna. Politik skapas uppifrån och ned i stället för tvärtom.
Det vore en värdig uppgift för oppositionspartierna att avveckla dessa pratmyndigheter om Alliansen får chansen att bilda regering efter valet 2006.