Baksidan av narkotikapolitiken

– De riskerar livet för en politik som inte fungerar.

Ana Clara Telles arbetar på organisationen Viva Rio som sedan 1990-talets början arbetar för att minska våldet i Rio. De samlar in vapen, finansierar akutvård, hanterar bloddonationer, och driver nu en kampanj för att avkriminalisera innehav och bruk av narkotika.

Syftet är att de som använder narkotika inte ska hamna i ett kriminellt sammanhang med rättegångar och fängelser, eller sugas upp av de maffiaorganisationer som hanterar narkotikahandeln. De ska i stället erbjudas information och vård av sociala myndigheter.

Viva Rios kampanj är tillsammans med ett nytt förslag i den brasilianska senaten om att all hantering av narkotika för eget bruk – inklusive odling – ska tillåtas, en del av det paradigmskifte i narkotikapolitiken som pågår i Latinamerika.

Även i Uruguay och Chile debatterar kongresserna legalisering av narkotikabruk och handel. Och när FN:s generalförsamling inleddes häromveckan var behovet av att reformera de FN-konventioner som styr den internationella narkotikapolitiken huvudfrågan i talen från presidenterna från Colombia, Guatemala och Mexiko. Huvudargumentet från reformivrarna är att den rådande förbudspolitiken inte lett till att missbruket minskat i Nordamerika och Europa, däremot till att det narkotikafinansierade våldet och korruptionen i Latinamerika ökat.

Problemet med FN-konventionerna är att de förbjuder hela kedjan från produktion till konsumtion av narkotika. Tanken är att narkotikan ska bli så dyr att människor avstår. Ett kilo kokain kostar därför 1 000 dollar i Peru, men 104 000 dollar på gatan i Stockholm.

Men det är också den vinstmarginalen som driver kriminaliteten och våldet. Den nya debatten handlar därför inte bara om att avkriminalisera själva bruket, utan också om att legalisera och reglera narkotikamarknaden. Förhoppningen är att man därmed ska kunna rycka vinstmarginalerna ur de kriminella organisationernas händer så att färre fattiga ungdomar tycker att det är värt risken att vara med.

För det är ungdomarna som drabbas mest. Sedan 1980 har narkotikahandeln ökat snabbt i Brasilien. Det har lett till att mordfrekvensen på barn och ungdomar under 20 år har tredubblats och bidragit till att mer än 180 000 barn och ungdomar har mördats. Ungdomarna är maffians fotsoldater. De skjuter först och blir skjutna först.

Här är det inte svårt att se behovet av en ny politik. I åldersgruppen 16 till 19 år i Brasilien mördas varje år 52 per hundratusen ungdomar. I Uppsala skulle det motsvara fem mördade gymnasieelever per år.